Den återuppståndne vildmannens blogg

Hej!

Jag MÅSTE, MÅSTE SOVA! Men jag saknar tillräckligt disciplin. Så nu sitter jag här framför datorn och skriver strunt, strunt, strunt, strunt ...  

Och klockan är 01:49. Min kollegor de går snällt och lägger sig före 11 på kvällen och går upp före klockan 8. De lämnar barnen på dagis, och är på jobbet före 09:00. Men Einar, han sover och drömmer fortvarande kl 09:00. 

Egentligen om jag fick välja och hade oändlig tid och evig ungdom till förfogande. Så skulle jag hela tiden följa mina impulser. Då skulle jag, om jag kände för det sitta och skriva faustiska blogginlägg dygnet runt om allt mellan himmel och jord, precis som Lars Larsen. Och varje kväll skulle jag -  om jag kände för det (och det gör jag inte alltid tack och lov) - berusa mig på rom och cola (möjligt bara om vi har evig ungdom!) - precis som Lars Larsen berusar sig på sötsaker. Och när det föll mig in så skulle jag när som helst i veckan inte tveka och sitta och diskutera hela kvällen och natten med mina kära vänner Ingrid och Matias, utan tanke på morgondagen och forskarvinden - precis som Lars Larsen. Och jag skulle fylla hela mitt rum med popcornpaket och poppa sönder mikrovågsugnen - precis som när Lars Larsen fyllde sin koja i Nackaskogen med godis till bristningsgränsen. Och när jag såg en vacker tjej på gatan så skulle jag gå fram till henne och säga hej och säga "Åh vad vacker du är!", precis som Lars Larsen.

Om Lars Larsen är sjuk, ja då är också vårt samhälle genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt.

Usch, det här ser ut som om jag håller på att skriva ett nytt blogginlägg, och kanske är det så. När jag promenerade hem från Matias ikväll, så skrev jag i huvudet vad jag skulle skriva i kommentarsfältet på Lars Larsens blogg. Så har det varit för mig sedan tonåren. Ofta bara producerar jag fram långa textramsor i mitt huvud. De kommer nästan så där av sig själv. Men när jag i tjänst och i arbete måste skriva något, kommer ofta inget av allt detta vilda impulsiva. Jag kan helt inte med detta 8 till 5 arbete. För mig - såsom jag tolkar det - betyder akademisk forskning ett vilt, förutsättningslöst KONSTNÄRLIGT skapande, mer besläktat med Beethovens, Stagnelius, Strindbergs och Wagners skapande än med något i tid och rum begränsat kontorsarbete. Och ofta har jag producerat fram mina bästa texter i ett extatiskt rus. Efteråt minns jag knappast vad jag skrivit. Ja! Jag säger Usch! För jag borde verkligen gå och sova nu!

Åh, jag skulle också så väldigt gärna vilja släppa allt, precis som Lars Larsen gör. Det skulle ju på sätt och vis vara att leva som om vi hade evig tid, och är det inte så djuren lever? Där har nog Lars fångat något mycket centralt, med sin djuriska teologi.

Jag oroar mig för att Lars Larsen återigen skall pressas in i samhället; med medicinens hjälp återigen igen normaliseras. Om jag bara hade vågat följa Lars Larsens sista eskapader. Vi två hade där båda vakat 4 dygn tillsammans med tiggare, narkomaner och horor på Södermalms gator och gränder, i from villkorslös väntan på FÖRVANDLINGEN och den yttersta tiden. ("Det hade ju varit precis som Jesus", som Lars utbrast när han och jag övernattade i mitten av december 2007 i ett stall strax söder om Stockholm, på vår pilgrimsvandring mellan Stockholm och Linköping)  Men jag tänker också på att tiden, att jag  har haft mina år, att jag måste räkna åren, och jag  känner att mitt livskall (kanske) är ett annat. Jag har ju alltid velat forska och vill skriva den STORA  doktorsavhandlingen. Då måste man disciplinera sig, och det finns tyvärr ingen tid för vildmanseskapader. Tyvärr! För vi har vår alltför begränsade tid. Och det är ett av de främsta skälen till att jag inte kan följda dig, Lars, på din vandring. 

Och det är här i just denna fråga om vår begränsade tid som Lars så träffande sätter fingret på den centrala frågan i sitt lysande blogginlägg "Pip, pip", från den 12 november 2012: diskrepansen mellan människan som obegränsade andevarelse och människan som psykofysisk varelse. Det är ett av de centrala budskapen i evangelierna. Jesus visar på en väg ut ur vår rums-tidsliga begränsning, ut ur det jordiska helvetet, om vi nu vill använda oss av den terminologin. 

Det Lars gör är ju egentligen bara att ta evangeliernas budskap på allvar - precis som min framlidne släkting David Petander, som efter 4 års vandringar kors och tvärs i Mellan-Sverige la sig till sängs i Ånge och aldrig mer reste sig. Han var blott 39 år, men hade uträttat mer på denna hans utmätta tid än de allra flesta på en mansålder. Ja visst var det på sätt och viss trist, att han gick bort så tidigt. Men ... 

Det finns i modern kristendom - och kanske i synnerhet i svensk kristendom - kanske är det, det som du Ingrid benämner "svensk psykos", men du får där rätta mig om jag har fel - en sådan naiv befrielse från lidande, konflikt och strid. Alla lever i en gullig mjukisvärld där alla tycker lika, där alla är så där "lagom" vänner med alla andra, ler mot alla och kramar alla så där lite lagom mycket och där allt naturligtvis "går an", (men bara till en viss gräns). (Se Carl Jonas Love Almqvists roman "Det går an" (1839)). MEN - och det är det jag tycker Lars har lyft fram så bra - Jesu kristendom är ingen mjukis-gulligull ("sandlåda" som du Ingrid så träffande i mitt Domus-kök uttryckte det här i höstas), alla tycker lika à la svensk psykos. Jesus ställer också krav - höga krav, som implicerar både strid och konflikt! Läs Jesu bergspredikan! Han upphäver ingalunda Mose lag, utan tvärtom skärper den: "Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig!" 

Och det är talande att det är inte till en kristen kyrka - jag önskade verkligen att det så vore - som Lars Larsen söker sig till i den yttersta tiden, utan till en muslimsk moské. Trots allt mörkt och "medeltida" som huserar inom den muslimska bekännelsen, så finns det - eller JUST DÄRFÖR - här en större öppenhet för mysteriet, det outsägliga, förskräckliga, det ogripbara, Alltet inför vilka vi futtiga människor är blott intet och böjer oss i ödmjuk förstummelse ... 

Jag erinrar mig också hinduismens fruktade döds-gudinna Kali, prydd med ett halsband av dödskallar och ett skärp av avhuggna huvuden och armar. För något sådant finns det naturligtvis inte plats i den New Age kristendom som Lars Larsen så riktigt tar avstånd ifrån. Ibland förställer jag mig att det är vi västlänningar om tillhör det dekadenta det passerade, medan det är den muslimska världen vilken  tillhör framtiden. Måhända har jag fel, och världen inkluderar så många spelplaner att det ingalunda går att konstruera några dikotomier. Vi har det ny-ortodoxa Ryssland, det katolska Latinamerika, det kommunistiska Kina och synnerhet det hinduistiska Indien - världens största land sett till befolkningsmängden.  

Nä nu Ingrid, nu slutar jag här och försöker sy ihop något inlägg till bloggen. Nu när L.L. tagit sjukledigt, måste någon annan hålla facklan lysande och irritera och påminna alla som vägrar inse att här och nu är den yttersta tiden kommen. Tärningen är nu kastad!

Vänligen 

Einar

Hej Lars!

Tack för ditt senaste inlägg. Det gläder mig att höra att du äntligen har lyckats finna fram till en uttolkning av din svåra magsjukdom.  

Också gläder det mig - liksom jag förstår att det också gläder dig - att höra att du nu kommit fram till det stadium, som du så många gånger tidigare har profeterat om: kroppens förvandling.

Beträffande det du skriver om kroppens förvandling, infinner sig strax frågan om det innebär att du återigen tar dig an rollen som den förste bland de sista – den bland människor som inleder förvandlingen? Jag säger inte att du återigen tror dig vara Jesus, för det tror jag inte att du tror, men du hamnar ganska nära ett Messiaskomplex. Är du medveten om det?

Avgörande historiska omvandlingar, har det visat sig, har alltid haft sin förutsättning i enskilda människor. Vad vore buddhismen utan en Buddha, platonismens utan en Sokrates, kristendomen utan en Jesus, kommunismen utan en Lenin – och så vidare. Jag skall inte trötta er med någon längre uppräkning. Exemplen här ovan torde räcka. Individen har onekligen en avgörande roll att fylla i historien. Genom att googla ditt namn ”Lars Larsen” och ordet ”munk”, så fick jag åtskilliga träffar. Så du Lars, har onekligen redan satt dina spår. På sätt och vis finns det en viss konsekvens i att du nu själv genom exemplets makt visar vägen mot nästa steg i mänsklighetens fortgående förvandlingsprocess.

Men jag kan inte förstå vad du menar med avsked? Och varför vill du så gärna ”kämpa vidare” med oss andra i det synliga? Om du verkligen menar allvar med den förvandling som du anteciperar så måste ju förvandlingen per definition inbegripa ingalunda ett avsked och avskiljande från oss andra, utan tvärtom att du kommer oss andra så mycket, mycket närmare. Det är väl en av de väsentliga poängerna med förvandlingen? Du avlägger det som mer en något annat förhindrar eller snarare beslöjar den ständiga och eviga föreningen med alla oss andra. För om föreningen är evig, så är vi också här och nu förenade, även om vi låter oss förvirras och missledas av vår kroppsliga åtskillnad.

Konstigt nog känner jag ingen rädsla när jag läser ditt senaste blogginlägg ”Pip pip …” daterat den 12 november 2012:

http://universalism.blogg.se/2012/november/pip-pip.html#comment 

Det kände jag när du i oktober 2010 i förtroende för mig på Åbo Akademis biblioteks cafeteria berättade för mig om dina planer att åka till det öde huset i södra Finland för att där eventuellt svälta dig själv till döds. Du berättade att du vid ett tidigare tillfälle hade genomfört ett liknande försök, som hade slutat med att ”änglarna” hade uppmanat dig att avbryta fastan och återgå till livet. Och du kunde inte utesluta att detsamma också skulle kunna upprepas nu denna gång, i oktober 2010. Jag lyckade för någon dag fördröja din avfärd från Åbo, bland annat genom att bjuda in dig till min studiekammare på Domus, där du – uttröttad som du var – föll i sömn, så att du missade tåget söderut denna natt. Men nästa dag var du försvunnen. Jag sökte dig på järnvägsstationen i Åbo, där jag också lämnade en efterlysning till tågkonduktörerna (som gång på gång upprepade att de tyckte att jag istället skulle vända mig till polisen; men av väl kända skäl avböjde jag att kontakta polisen.)

Några dagar senare så sökte jag efter söndagens högmässan i Åbo domkyrkan upp församlingsprästen för ett enskilt samtal om din belägenhet. Naturligtvis visste han genast vem jag talade om. Samma dag eller om det var nästa – jag minns ej – så hjälpte han mig att ringa ett telefonsamtal hem till din släkt i Kyrkslätt. (Jag hade vid det här tillfället inget eget finskt mobilnummer.) Din syster kunde då berätta att du redan var på väg tillbaka mot Åbo. Det öde huset hade visat sig vara inte så öde. Det var bebott, och du fick snopet återvända tillbaka till Kyrkslätt och civilisationen. Men vem vet vad som hade hänt om huset verkligen hade visat sig vara öde?

Också minns jag hur du umgicks med planerna på att dra till skogs på måfå och sedan halvt med vilje ”gå vilse”, så att du inte sedan skulle kunna finna tillbaka till civilisationen, även om du då hade velat det. Förutsättningen var att du kunde hitta ett tillräckligt stort sammanhängande skogsområde utan några vägar, som skulle kunna leda dig tillbaka till civilisationen. Tillsammans letade vi på eniro.se efter ett sådant skogområde, och jag tror att vi fann ett sådant någonstans i Jämtland. Men till och med där visade det sig när man zoomade in kartan, att det överallt fanns små korsande skogsvägar. (Förbannad vare civilisationen!)

I södra Spanien gavs det dig många tillfällen att förlora livet. Genom ditt tilltag att släppa ut boskapsdjur så retade du upp bönderna till den så milda grad att de var beredda att slå ihjäl dig, och de lyckade nära på med det. Och hade du blivit kvar på sommaren i Granada så är risken stor att du hade dukat under för den outhärdliga värmen. Men det räddade jag dig ifrån.

Alla som har känt dig ett längre tag vet att det inte är någon idé att försöka ”rädda dig”, om det nu inte är så att du själv ber om det, vilket faktiskt var fallet i Granada. Vill du fly undan civilisationen så finns det inget som kan hindra dig. Och ärligt talat tycker jag att det är din rättighet.

Till de som har svårt att släppa dig, så uppmanar jag här och nu: SLÄPP TAGET! Det är det bästa för båda parter! För eller senare brukar du höra av dig. Och gör du det inte, är det inget som vi kan ha något inflyttande över.

Vänligen

Einar

Nästa måndag tar jag bort denna blogg

Hej!

Misströsta inte kära läsare av bloggernas blogg! 
För alla som vill följa vildmannens fortsatta eskapader så kommer det även i framtiden ges en fristad för helig dårskap. På bloggen "Den återuppståndne vildmannens blogg" så fortsätter historien. Bloggens adress är: einarsblogg.blogg.se
Skulle även undertecknad falla, så finns många som kan ta över. Aldrig kommer vi låta galenskapens fackla slockna!

/Einar

Lars: Om det alls tröstar dig så tror jag att man ibland måste gå vilse här i livet för att sen kunna hitta rätt (och framför allt kunna uppskatta den rätta vägen och det den ger).
Själv söker jag min väg här i livet, och hoppeligen kommer jag att hitta den så småningom. Alla är vi sökare, mer eller mindre.

Tack bionda ,håller med dig ...Lars, det enda vägen är igenom... vad det än gäller... och kom ihåg att ljuset väntar på dig där du minst anar dig ...keep walking my dear friend ...och om du har skrivkramp just nu, acceptera det, så ska du se att den också kommer tillbaka med all sin kraft och begåvning...Kram .

Tack,Bionda håller med dig...Lars, det enda vägen är igenom, vad det än gäller,men kom ihåg att ljuset väntar på dig, där du minst anar det...så keep walking my dear friend,och om du har skrivkramp just nu, är inget att oroa sig eftersom pauser bara berikar talang och passion och det har du i mängder...och vet det...Kram T.

För någon månad sedan nämnde vi här på denna blogg om experiment som visade att partiklar kunde färdades snabbare än ljuset. Nu har detta än än gång bekräftat. Men så är det med fysiken. Den tillhandahåller inga eviga sanningar. Fysiken erbjuder lösningsförslag och approximationer, som inbjuder till fortlöpande förbättringar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hastighetschocken-upprepad_6646294.svd

Att partiklar kan färdas fortare än ljuset i vakuum strider mot Einsteins relativitetsteori. Kanske är det nu dags att formulera en ny teori? Kanske en teori som tillåter interstellära resor?

/Einar

I ett blogginlägg här nyligen uppger Lars Larsen att han ”upplever” att jag tolkar honom ”symboliskt där” han ”vill bli tolkad bokstavligen.”

Självklart förstår jag att du Lars vill bli tolkad bokstavligen. Jag har förstått att du anser att vi, för att nå paradiset, saligheten, ovillkorligen måste lämna civilisationens fängelse, göra oss fria från dess helvete och förena oss med aporna. Om bokstavligheten i denna, din övertygelse, tvivlar jag inte. Problemet är begreppet ”civilisation” som du ständigt använder dig av uppnår statusen av en sorts rituell besvärjelser. Begreppet ”Civilisation” får representera allt det du avskyr. Det ständiga (obligatoriska) avståndstagande och fördömelsen tenderar att ta överhand över den paradiska uppenbarelsen och utvecklas till en fix idé.

Jag har mina studier alltid förhållet mig skeptisk till att använda olika former av generaliserade begrepp. Begreppet ”civilisation” tillhör otvetydigt dessa begrepp. Ja, vad skall inkluderas i begreppet ”civilisation”? Är myrorna civiliserade för att de bygger upp strikt hierarkiska samhällen vilka fysiskt kanaliseras i dessa enorma manshöga stackar, gäller detsamma de honungssamlande bina och vargflockarnas strikta hierarkier och sociala koder? Saknar människans så kallade ”civilisation” helt motsvarigheter i djurriket? Ibland får jag uppfattningen att Lars Larsen tycks mena att djurens rike består i en sorts anarkistisk frihet från alla sociala band, regler och normer, när det i själva verket förhåller sig på det rakt motsatta sättet. Bland vargarna, som genetiskt är helt identiska med hundarna (Lars Larsens favoriter), härskar strikta sociala koder och beteendemönster och framförallt hierarkier. Skulle Lars Larsen någonsin gå in i en vargflock skulle han otvetydigt erfara det. Det vi benämner ”civilisation” har också sin motsvarighet inom djurriket, kanske en återspegling av det förhållandet att människoarten är sprungen ur djurriket?

Som vår vän Jukkis här i en kommentar mycket riktigt noterat så är vildmannen i själva verket i högsta grad beroende av den så kallade ”civilisationen”. Han nyttjar som fripassagerare tågnätet, bloggar på datamaskiner, äter mat från matfabriker och använder fabriksproducerade kläder, allt utgörande frukter av en högt utvecklad civilisation. Vildmannen har inte lämnat civilisationen utan hans livsstil förutsätter i själva verket en högt utvecklad civilisation, eller kanske skulle man kunna säga att hans livsstil endast är möjlig i en högt utvecklad civilisation, i en civilisation som badar i ett överflöd av massproducerade varor och mat, som behärskas av en slit- och slängmentalitet, där det gäller att ständigt skifta fokus, vare sig det rör sig om varor eller idéer. Vildmannen delar denna lott med alla råttor, duvor, hundar och andra djur som lever på civilisationen. Jag tror också att vildmannen är medveten om sin parasitära relation till civilisationen. Jag tror att han bejakar denna. Han önskar ju inget annat än civilisationens död och undergång. Allt som kan påskynda denna undergång bejakar han. Ju fler människor som bejakar hans livsstil och slutar att bidra till civilisationens upprätthållande, desto mer närmare vi oss civilisationens upplösande. Och det är ju dit som vildmannen vill. Vildmannen Lars Larsen representerar civilisationens högsta potens, men bär samtidigt inom sig fröet till dess undergång.

Men denna undergång innebär inte en återgång till djurriket och dess ”civilisation” utan något helt nytt. Några återtåg existerar inte i naturen. Detta är bara futtigt mänskligt önsketänkande.

/Einar

Hej Lars!

Har inte hört något från dig sedan den 29 mars, och det är lång tid. Antingen har du det väldigt bra i hippiekollektivet, eller så har du slutligen fångats in av polisen under någon av dina släppa-alladjurenfria-aktioner, eller så har du slutligen blivit halvt eller helt ihjälslagen av någon herde. Framtiden får utvisa hur det förhåller sig.

Samtidigt som du  – av tvång eller av fri vilja -  väljer att går under jorden i internetvärlden – så ser vi allt mer tecken på att världen sakta men säkert rör sig mot – om inte undergång – så ändå mot en allt djupare kris. I Sverige orerade vår hästsvansprydda finansminister i veckan från riksdagens talarstol om de ljusa tider som Sverige går till mötes. Ja, han jämförde t o m med 1960-talet. En mycket skev jämförelse, eftersom 1960-talets höga tillväxt – rekordåren – var en reell och varaktig tillväxt förenad med ingen eller mycket låg arbetslöshet. En tillväxt som på alla plan stöpte om samhället. Nya hus sköt upp som svampar ur marken, likaså vägar, tunnelbanelinjer, industrier med mera. Idag har vi massarbetslöshet. Vi har brist, inte på arbetskraft utan på arbeten.

Det är just i denna miljö som den så kallade ”arbetslinjen” kan frodas. På 1960-talet när det fanns ett veritabelt överflöd av arbeten och utbildningsplatser, och den unga generationen (=40-talslisterna) kunde välja och vraka hade aldrig något parti kunna gå till val på med en ”vi fixar jobben”-retorik. Jobben fanns ju i överflöd och efterfrågan på arbetskraft var i det närmast outtömligt. Jobb var en självklarhet, som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Hur ofta hör man politiker tala om ”luft”-linjen eller ”vatten”-linjen. Det fanns absolut ingen som helst anledning för politiker på 1960-talet – som ofta tenderar att uppfatta sig som problemlösare – att ägna sig åt sådan självklarheter som att alla som vill ska ha ett jobb att gå till.

Eftersom jobb var något helt självklart på 1960-talet, så blev politikens uppgift att ”fixa” sådant som var mindre självklart, sådant som var problem– eller sådant som inte marknaden kunde lösa, det vill säga trygghetssystem, försäkringar, utbildning, sjukvård, infrastruktur och bostäder. Alla kan drabbas av sjukdom och gamla och skröpliga blir vi alla – det är en naturlag som inte någon regering eller finansminister kan ändra på. Även de som har jobb kan bli sjuka och gamla. Bara för att de har jobb är de inte immuna mot naturens lagar.

Idag är jobb inte alls något självklart. Alla kan inte med den 40-timmars arbetsvecka som vår arbetsmarknad bygger på, få rum. Det finns helt inte något behov av så mycket arbetstimmar att alla kan fylla ut en 40-timmarsvecka. Detta är något som vi bör se som en välsignelse, och inte som en förbannelse! Äntligen har vi människor möjlighet att befria oss från arbetets förbannelse!

Men vad gör vi! Istället för att se dagens situation som en välsignelse så försöker vi på alla sätt befria oss från den möjlighet som nu finns tillhanda, att här och nu befria oss – befria oss från arbetets ok.

Istället intar vi en föga konstruktiv – närmast psykotisk - försvarsställning och försöker med alla mått och medel att klamra oss fast vid den föråldrade föreställningen om ”det nödvändiga arbetet”. Vi borde istället lyssna och ta lärdom av antikens lärde. För Platon och Aristoteles var en fri man en sådan som var befriad från lönearbete. Slaven var den som för sitt uppehälle var tvingad att jobba.

Egentligen är idealet bland den styrande eliten detsamma idag, som på Platons dagar. Skillnaden är att slaveriet på ett underfundigt och lömskt sätt har genomgått en metamorfos, en förvandling, innebärande att slavarna, det vill säga en majoritet av befolkningen, invaggas i föreställningen att lönearbete är lika med frihet, och att arbetsbefrielse är lika med ofrihet.

(Med denna sista mening har jag definitivt passerat gränsen för det politiskt korrekta. Varje politiker som aspirerar på en riksdagsplats måste nu ta avstånd från vad jag nu deklarerar.)

Men om vi nu väljer att titta på hur den ekonomiska och politiska eliten förhåller sig till ”arbetslinjen”, så kommer vi att varsebli något mycket märkligt. Ju högre upp i den ekonomiska och politiska hierarkin vi befinner oss i desto mer främjar vi oss från ”arbetslinjen”. Den ekonomiska politiska eliten försöker på alla upptänkliga sätt att befria sig från lönearbetet, genom miljonarvoden, pensionsavtal med mera som i praktiken gör dem ekonomiskt oberoende för resten av sina liv (och ofta en bra lång tid efter deras död). De strävar i själva verket att göra sig oberoendet av lönearbete! (Ett utmärkt exempel är den socialdemokratiska topppolitikern Ulrica Messing som ännu inte 40 år fyllda lämnade politiken 1997 med ett pensionsavtal som i praktiken försäkrade henne en livstidspension på 20.000 kr per månad, utan att hon någonsin behöver lyfta ett finger. Och självklart är det den dröm som hägrar för de allra flesta medborgare – att bli ekonomisk oberoende och göra vad som faller en in (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulrica_Messing) Men Messing är bara småpotatis jämfört med näringslivets toppar som på ett par fjuttiga år tilldelas ersättningar som medelsvenssons inklusive sossetoppar som Messing bara kan drömma om.) Den styrande eliten lever uppenbart inte som den lär, vilket om något borde tjäna som en varningsflagg om att inte allt står rätt till.

Antikens eliter var mycket ärligare, eftersom de se sa rätt ut vad som gäller; arbete= slaveri, frihet=befrielse från tvånget att arbeta.

För att ny knyta an till min inledande ansats, om den allt djupare krisen, så har vi alla tecken på en stundande sådan alldeles in på näsan: 1) privata obetalbara skulder (supreme-lån) har överförts till statsskulder (Grekland, Irland, Portugal, Spanien, USA med flera), 2) stigande räntor på en global nivå, vilket är en direkt följda av 1) och vilket gör det allt svårare för stater att finansiera sina underskott, 3) nollränta och obetydlig tillväxt i världens största ekonomier, Japan och USA, och sist men inte minst 4) de sinande oljetillgångarna.

Det sistnämnda är det allra mest ovillkorliga, som vi människor inte kan rå på. Som någon kommentator på di.se sa häromdan, vi kan trycka upp pengar och mångla ut varor, men det finns inget sätt i världen att blåsa upp sinande oljetillgångar med. Nya pengar kan vi trycka upp i obegränsad mängd, men inte olja.  Oljelagren har via geologiska processer byggts upp under miljontals år, och det finns ingen teknik i världen med vilken vi kan runda dessa processer. Peak-oil är här och nu var sig vi vill eller inte!

Och – det behövs ett förtydligande – det är inte som drivmedel eller energikälla som oljan först och främst gör sig gällande (vi kan ganska snabbt finna alternativa bränslen till bensin och eldningsolja), utan som ett fundamentalt råstoff i hela vår materiella civilisation. Tänk bara på allt som ett eller annat sätt är tillverkat på olja. Datorn som du läser den här texten ifrån, skrivbordsunderlägget, skrivaren, dina kläder, skor, möblerna, golvet, telefonen, matförpackningarna, kylskåpet, CD-skivorna, passerbrickan, usb-minnet… listan kan göras närmast oändligt lång. Vi skulle bokstavligen bli ganska avklädda utan olja.

/Einar

Det är den 21 maj! Det är morgon. Eftersom jag befinner mig i Norden, håller det redan på att ljusna. I kväll när jag gick genom gången mellan centralstationen och T-banan såg jag mitt i gången en man med ett handskrivet plakat där jag kunde skymta datumet 21 maj 2011.

Det är uppenbart att detta datum har fängslat många människor världen runt. Lite senare på kvällen ’googlade’ jag på datumet vilket resulterade i en mängd träffar. Också datumet den 21 oktober dök upp.

Jag förhåller mig mycket skeptisk till alla sådana här försök till att i tiden nagla fast ett datum.

Detta låter sig svårligen göras. Vi vill så gärna att allt spännande och avgörande skall äga rum inom just vår begränsade livstid; allt skall just här och nu uppenbaras! Så väldigt, väldigt gärna vill vid det! Väldigt, väldigt gärna! Men evigheten DET ENA ’to ápeiron’,  Världsanden eller vad man nu väljer att benämn det onämnbara  låter sig inte infångas så lätt! Detta att hurtfriskt sätta datum för det Gudomligas uppenbarelse är en återspegling av våra futtiga mänskliga försök till att greppa det som inte kan greppas. Genom poesi, vetenskap, musik och lek och många andra konster kan det onämnbara anas men aldrig, aldrig i ord eller formler uttömmas. För min egen del ligger musiken mig närmast. Men det som också inger mig respekt och vördnad är människor som genom sitt liv fullt ut förmår hänge sig åt Det …. .

Som jag i ett tidigare inlägg på denna blogg nämnt så finns en etablerad institution för sådana här gränsvarelser i österlandet. Lars har också berört saken. Men kanske skall vi akta oss för att överdriva skillnaden mellan öst och väst. Vi har också våra gränsvarelser. Vi har våra poeter, skalder, och framförallt våra tonkonstnärer. Hörderlin är någon som ofta här på denna blogg har nämnts i sammanhanget. Jag tror också att Stagnelius kan räknas dit. (Lars, är han inte också medlem i De dödas Akademi? Jo, han är det!) Men låt också någon tonkonstnär få tillträde. På stående fot vill jag  nominera Ludwig van Beethoven. Någon mer värdig representant för tonkonstnärerna kan jag svårligen finna!

Vi har också våra helgon! Flera gånger har Sankt Franciskus här nämnts. (Måhända är också Hörderlin genom sin poesi ett helgon, likaså Beethoven genom sin tonkonst.) En gestalt som jag emellertid har väldigt svårt att utesluta och som i detta sammanhang känns ständigt aktuell är David Petander. Jag har svårt att i världshistorien finna en mer Jesuslik person! Måhända har Jesus aldrig existerat som en historisk person. De finns forskare som hävdar detta. Men David Petander har bevisligen existerat! Vem var David Petander? En kort resumé! Född 1875 . Fadern skräddarmästare August Pettersson. Stor syskonskara. Uppvuxen i medelklasshem på Vallgatan 4 i centrala Göteborg. (Huset finns fortvarande kvar, och jag har besökt det.) Efter gymnasieexamen akademiska studier i Uppsala, med teologisk inriktning. Därefter prästvigsel och tjänstgöring som präst. Efter ett par års tjänstgöring väljer David att säga upp sig från sin tjänst. Han avsäger sig frivilligt den trygghet som är förenad med en avlönad prästtjänst! En inte så liten uppoffring år 1910, då det sociala skyddsnätet var om ännu sämre än 2011. Och han ger sig ut på vandringar, lång vandringar, i Jesu efterföljd.

Jag minns inte när jag första gången hörde talas om David Petander. Kanske var det genom min mor; hon som inte alls är släkt med David. Min far var alltid påfallande frånvarande under min uppväxt. Det berodde inte endast på att min mor tilldelades vårdnaden efter den tidiga skilsmässan -  jag var blott 5 år gammal (egentligen kanske inte helt ovanligt på det ”glada” 70-talet) – utan på att min far alltid var "sådär" lite tillbakadragen under min uppväxt. Han var ju nära släkt med David, och har som honom alltid varit ”så där lite offside”. (Lars Larsen, som ju är en stor beundrare av David har träffat min far, men Lars förmådde aldrig egentligen ”möta” min far. Konstigt tyckte jag! Här hade Lars en enastående chans att möta en nära släkting till en av hans riktigt stora idoler. Men istället för att ta chansen, så sätter sig Lars och bloggar vid min fars dator, bloggar så där tvångsmässigt nästan psykotiskt, som man nog kan föreställa sig efter att ett tag ha följt hans vilda framfart på bloggossfären.)

Lars har jämfört sig med David Petander. Men de är till det yttre mycket olika! David har en höghet, ett stilla lugn och en värdighet som Lars saknar. Men kanske skall vi inte fästa för stor vikt vid dessa ytligheter. Det finns också mycket som förenar. Jag tänker då på denna hängivenhet, denna kallelse, kompromisslöshet, som går tvärtemot allt förnuft, all konversation och normalitet. Ni, skall veta att David – ja, också David – också har betraktats och betraktas som förryckt, som galen, ja kanske, för att använda moderna medicinska termer, som psykisk sjuk. (Jag minns en gång när vi med skolan besökte Katolska Kyrkan i Uppsala. När patern där fick höra mitt efternamn, fick jag frågan om jag inte var släkt med ”den där galne vandrarprästen”. Detta ”den där galne vandrarprästen”, har jag ofta också senare fått höra.

Ja, jag är släkt med den galne vandrarprästen! Inte hans närmaste släkting, ty det är min far! Det finns också en andlig släkting, som trots alla skavankar och kantigheter, är hans släkting i anden.

Vilka föreställningar har vi om Jesu person? Tänk, låt oss bara för en stund leka med tanken, att Jesus Messias, skulle uppenbara sig i den mest oansenliga människa, i en liten smutsig uteliggare, en sådan där riktigt snuskig uteliggare, som kanske till och med bär på loppor. Usch, en sådan kan vi ju inte ta emot. Han måste renas. Ta för Guds skull in honom på sjukhus! Tvångstvätta honom och avlusa honom omgående! Och rena hans tankar! Han måste komma på bättre tankar, förstå att han skall ta ett ”riktigt arbete”. Han har ju YRKESutbildning som målare/snickare! Varför springa omkring sådär, äta sopor och beblanda sig med annat löst folk.

Men kanske kan vi också tänka oss detta som en gåva! Jesus ”skiter” i våra mänskliga konventioner. Han ”skiter” högaktningsfullt i våra mänskliga konventioner, och låter sig uppenbaras där helst HAN finner lämpligt, må det var i den mest föraktade människa, den där "längst därnere". Han låter sig uppenbaras i en svag, nästan döende människa, ett riktigt människovrak. En människa som är så nära döden, att vi bara med en lätt spark kan kicka honom överstyr. Endast med VÅRT aktiva bistånd kommer han att kunna leva vidare. 

/Einar

Jag förhåller mig nog minst lika skeptisk till dessa historier om 'aliens', som alla dessa historier om vem som har varit vem i ett tidigare liv. Som tonåring var jag helt övertygad om att det fanns utomjordingar. Men med tiden har jag blivit allt mer skeptisk. Idag tyder allt mer på att vi är ensamma i detta enorma universum. Om det hade funnits högstående civilisationer så hade vi för länge sedan fångat upp deras radiokommunikation. Ja, universum hade formligen flödat av radiokommunikation. Men så är inte fallet! Observera att innan vi uppfann förmågan att sända radio, så hade universum funnits i över 10 miljarder år! Vår sol har bara existerat halva den tiden. Det har sålunda funnits lågt räknat 100-miljontals år  tillhanda för andra tidigare civilisationer att utveckla radiokommunikation, och också fysisk förflyttning genom rymden. Hela universum borde alltså vara fullt av radiovågor och rymdskrot, men ingenting av detta har vi kunnat registrera.

Men just detta förhållande att vi förmodligen är ensamma i detta hiskeliga ogripbara universum, stämmer till eftertanke. Detta förhållande är egentligen mycket mer fantastiskt än det motsatta, att vi inte är ensamma. Kanske är vi trots allt lite mer underbara, unika och gudomliga än den evolutionära darwinistiska biologin vill tillerkänna oss. Men vad har egentligen tänkts kring detta?

Du Lars, är ju duktig på att snappa upp tänkande kring aliens och UFOs på internet. Men det borde rimligen också finnas massor skrivet och tänkt kring det fantastiska faktum att vi är ensamma i universum. Vad har du funnit där?

För mig inger detta faktum att vi är ensamma i universum en aning av ett stort mysterium. Att detta enorma universum är skapat för oss alena! Ända sedan renässansen har vår jord och vi människor fått erfara en ständig degregering; från att ha varit universums centrum till att kretsa kring detta centrums centralkropp, Solen, till att kretsa kring en av många stjärnor, till att vara en liten planet kretsande kring en liten obetydlig stjärna i en högst ordinär galax bland miljoner andra galaxer.

Men nu sker det motsatta!

Vill föresten passa på att rekommendera författaren och astronomen Peter Nilsons (hans efternamnet med ett ”s”) tänkvärda författarskap kring dessa frågor. Börja med romanen Arken.

/Einar