ALLA ÄR VI ETT I ... (Tidigare på larslar.blogg.se/da 27/8 2011)
Ibland blir jag lite uttröttad av alla dessa uppräkningar på personer som hävdas ha varit den och den personen i ett tidigare, och i ett ännu tidigare liv och så vidare i en oändlig linje.
Jag tror inte alls på reinkarnation, såsom den normalt föreställs! De föreställningar som vi har om reinkarnation är allt för mycket präglat av vårt linjära tidsperspektiv. Vi ponerar en händelsekedja och orsakskedja där händelser uppfattas vara sammanlänkande med varandra som på ett randband, så att en händelse lokaliserad i rum-tiden uppfattas generera eller skapa en ny händelse i rum-tiden, som, i enlighet med det linjära tidsperspektivet, uppfattas som senare, eller mer framskriden på den linjära tidsskalan.
Vi förmår inte frigöra oss från vår rumstidsliga föreställningsvärld, utan låter överföra våra rumstidsliga föreställningar på det översinnliga, det hinsides. De första svenska teosoferna, som jag har studerat, är ett bra exempel på detta. Som de positivister som de i grunden är nöjer de sig inte med att stilla tiga (resignera) inför det outtalbara. Det finns inget outtalbart, inget mysterium. (Så uttrycker de sig faktiskt!) Det vi kallar det hinsides, bortom döden och före födelsen kan också göras till föremål för begreppslig kunskap, kan ordnas och klassificeras med våra empiriska kategorier – i rum-tiden. Det finns inget hinsides, utan allt kan förklaras …
Men vad betyder det? Att vi aldrig någonsin slipper ur denna värld? Att - för att tala med Lars Larsens terminologi – att helvetet är evigt!
Nej, jag kan inte alls förlika mig med denna uppfattning!
Men hur skall man då förstå alla de otaliga dokumenterade fall (de är många) där människor, ofta på goda grunder, kan hävda att de har varit den och den personen i ett tidigare liv? Som ett infall av livlig fantasi? Av sinnesjukdom? (Vad nu det är?) Som en längtan att göra sig känd och berömd?
Carl du Prels teori om det transcendentala subjektet är lovande, men till slut hamnar också han i reinkarnistiska resonemang. Det transcendentala subjektet väljer sina föräldrar och sin återfödelse. Det går att enligt välkänt mönster rekonstruera en sorts reinkarnistisk släktkedja. Strindberg, han var Edgar Allan Poe i sitt tidigare liv, och Edgar, ja han var Mozart, och så vidare …
En av det förra årtusendets stora mystiker, västerbottingen Fritz Olofsson, brukade in absurdum upprepa frasen, ”Vi är alla ETT med Gud, DET GUDOMLIGA LIVSMYSTERIET”. Vad innebär det? Frågan är fel ställd. Vi kan inte ställa oss denna fråga. Det innebär inget och allt! Den eller det kan inte uttömmas. (Och det här kände naturligtvis också Fritz! Efter många timmeslånga samtal med Fritz kan jag säga det!)
Om vi nu alla ytterst är förenad, så går det inte att rekonstruera några reinkarnistiska släktkedjor. Det transcendentala subjektet kan inte ”välja” sina föräldrar, enligt du Prel. Det går inte att säga att Lars Larsen har varit Sadhu Sundar Singh som har varit Hörderlin, som har varit Jacob Böhme och så vidare…
Du och jag är och har alltid varit Lars Larsen, Sadhu Sundar Singh, Hörderlin, Böhme, Strindberg, Poe, Mozart, Beethoven, Fritz, Maria Larsson, …, alla är vi ETT i …
/Einar
