Den återuppståndne vildmannens blogg

Hej!

Jag MÅSTE, MÅSTE SOVA! Men jag saknar tillräckligt disciplin. Så nu sitter jag här framför datorn och skriver strunt, strunt, strunt, strunt ...  

Och klockan är 01:49. Min kollegor de går snällt och lägger sig före 11 på kvällen och går upp före klockan 8. De lämnar barnen på dagis, och är på jobbet före 09:00. Men Einar, han sover och drömmer fortvarande kl 09:00. 

Egentligen om jag fick välja och hade oändlig tid och evig ungdom till förfogande. Så skulle jag hela tiden följa mina impulser. Då skulle jag, om jag kände för det sitta och skriva faustiska blogginlägg dygnet runt om allt mellan himmel och jord, precis som Lars Larsen. Och varje kväll skulle jag -  om jag kände för det (och det gör jag inte alltid tack och lov) - berusa mig på rom och cola (möjligt bara om vi har evig ungdom!) - precis som Lars Larsen berusar sig på sötsaker. Och när det föll mig in så skulle jag när som helst i veckan inte tveka och sitta och diskutera hela kvällen och natten med mina kära vänner Ingrid och Matias, utan tanke på morgondagen och forskarvinden - precis som Lars Larsen. Och jag skulle fylla hela mitt rum med popcornpaket och poppa sönder mikrovågsugnen - precis som när Lars Larsen fyllde sin koja i Nackaskogen med godis till bristningsgränsen. Och när jag såg en vacker tjej på gatan så skulle jag gå fram till henne och säga hej och säga "Åh vad vacker du är!", precis som Lars Larsen.

Om Lars Larsen är sjuk, ja då är också vårt samhälle genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt.

Usch, det här ser ut som om jag håller på att skriva ett nytt blogginlägg, och kanske är det så. När jag promenerade hem från Matias ikväll, så skrev jag i huvudet vad jag skulle skriva i kommentarsfältet på Lars Larsens blogg. Så har det varit för mig sedan tonåren. Ofta bara producerar jag fram långa textramsor i mitt huvud. De kommer nästan så där av sig själv. Men när jag i tjänst och i arbete måste skriva något, kommer ofta inget av allt detta vilda impulsiva. Jag kan helt inte med detta 8 till 5 arbete. För mig - såsom jag tolkar det - betyder akademisk forskning ett vilt, förutsättningslöst KONSTNÄRLIGT skapande, mer besläktat med Beethovens, Stagnelius, Strindbergs och Wagners skapande än med något i tid och rum begränsat kontorsarbete. Och ofta har jag producerat fram mina bästa texter i ett extatiskt rus. Efteråt minns jag knappast vad jag skrivit. Ja! Jag säger Usch! För jag borde verkligen gå och sova nu!

Åh, jag skulle också så väldigt gärna vilja släppa allt, precis som Lars Larsen gör. Det skulle ju på sätt och vis vara att leva som om vi hade evig tid, och är det inte så djuren lever? Där har nog Lars fångat något mycket centralt, med sin djuriska teologi.

Jag oroar mig för att Lars Larsen återigen skall pressas in i samhället; med medicinens hjälp återigen igen normaliseras. Om jag bara hade vågat följa Lars Larsens sista eskapader. Vi två hade där båda vakat 4 dygn tillsammans med tiggare, narkomaner och horor på Södermalms gator och gränder, i from villkorslös väntan på FÖRVANDLINGEN och den yttersta tiden. ("Det hade ju varit precis som Jesus", som Lars utbrast när han och jag övernattade i mitten av december 2007 i ett stall strax söder om Stockholm, på vår pilgrimsvandring mellan Stockholm och Linköping)  Men jag tänker också på att tiden, att jag  har haft mina år, att jag måste räkna åren, och jag  känner att mitt livskall (kanske) är ett annat. Jag har ju alltid velat forska och vill skriva den STORA  doktorsavhandlingen. Då måste man disciplinera sig, och det finns tyvärr ingen tid för vildmanseskapader. Tyvärr! För vi har vår alltför begränsade tid. Och det är ett av de främsta skälen till att jag inte kan följda dig, Lars, på din vandring. 

Och det är här i just denna fråga om vår begränsade tid som Lars så träffande sätter fingret på den centrala frågan i sitt lysande blogginlägg "Pip, pip", från den 12 november 2012: diskrepansen mellan människan som obegränsade andevarelse och människan som psykofysisk varelse. Det är ett av de centrala budskapen i evangelierna. Jesus visar på en väg ut ur vår rums-tidsliga begränsning, ut ur det jordiska helvetet, om vi nu vill använda oss av den terminologin. 

Det Lars gör är ju egentligen bara att ta evangeliernas budskap på allvar - precis som min framlidne släkting David Petander, som efter 4 års vandringar kors och tvärs i Mellan-Sverige la sig till sängs i Ånge och aldrig mer reste sig. Han var blott 39 år, men hade uträttat mer på denna hans utmätta tid än de allra flesta på en mansålder. Ja visst var det på sätt och viss trist, att han gick bort så tidigt. Men ... 

Det finns i modern kristendom - och kanske i synnerhet i svensk kristendom - kanske är det, det som du Ingrid benämner "svensk psykos", men du får där rätta mig om jag har fel - en sådan naiv befrielse från lidande, konflikt och strid. Alla lever i en gullig mjukisvärld där alla tycker lika, där alla är så där "lagom" vänner med alla andra, ler mot alla och kramar alla så där lite lagom mycket och där allt naturligtvis "går an", (men bara till en viss gräns). (Se Carl Jonas Love Almqvists roman "Det går an" (1839)). MEN - och det är det jag tycker Lars har lyft fram så bra - Jesu kristendom är ingen mjukis-gulligull ("sandlåda" som du Ingrid så träffande i mitt Domus-kök uttryckte det här i höstas), alla tycker lika à la svensk psykos. Jesus ställer också krav - höga krav, som implicerar både strid och konflikt! Läs Jesu bergspredikan! Han upphäver ingalunda Mose lag, utan tvärtom skärper den: "Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig!" 

Och det är talande att det är inte till en kristen kyrka - jag önskade verkligen att det så vore - som Lars Larsen söker sig till i den yttersta tiden, utan till en muslimsk moské. Trots allt mörkt och "medeltida" som huserar inom den muslimska bekännelsen, så finns det - eller JUST DÄRFÖR - här en större öppenhet för mysteriet, det outsägliga, förskräckliga, det ogripbara, Alltet inför vilka vi futtiga människor är blott intet och böjer oss i ödmjuk förstummelse ... 

Jag erinrar mig också hinduismens fruktade döds-gudinna Kali, prydd med ett halsband av dödskallar och ett skärp av avhuggna huvuden och armar. För något sådant finns det naturligtvis inte plats i den New Age kristendom som Lars Larsen så riktigt tar avstånd ifrån. Ibland förställer jag mig att det är vi västlänningar om tillhör det dekadenta det passerade, medan det är den muslimska världen vilken  tillhör framtiden. Måhända har jag fel, och världen inkluderar så många spelplaner att det ingalunda går att konstruera några dikotomier. Vi har det ny-ortodoxa Ryssland, det katolska Latinamerika, det kommunistiska Kina och synnerhet det hinduistiska Indien - världens största land sett till befolkningsmängden.  

Nä nu Ingrid, nu slutar jag här och försöker sy ihop något inlägg till bloggen. Nu när L.L. tagit sjukledigt, måste någon annan hålla facklan lysande och irritera och påminna alla som vägrar inse att här och nu är den yttersta tiden kommen. Tärningen är nu kastad!

Vänligen 

Einar

Hej Lars!

Tack för ditt senaste inlägg. Det gläder mig att höra att du äntligen har lyckats finna fram till en uttolkning av din svåra magsjukdom.  

Också gläder det mig - liksom jag förstår att det också gläder dig - att höra att du nu kommit fram till det stadium, som du så många gånger tidigare har profeterat om: kroppens förvandling.

Beträffande det du skriver om kroppens förvandling, infinner sig strax frågan om det innebär att du återigen tar dig an rollen som den förste bland de sista – den bland människor som inleder förvandlingen? Jag säger inte att du återigen tror dig vara Jesus, för det tror jag inte att du tror, men du hamnar ganska nära ett Messiaskomplex. Är du medveten om det?

Avgörande historiska omvandlingar, har det visat sig, har alltid haft sin förutsättning i enskilda människor. Vad vore buddhismen utan en Buddha, platonismens utan en Sokrates, kristendomen utan en Jesus, kommunismen utan en Lenin – och så vidare. Jag skall inte trötta er med någon längre uppräkning. Exemplen här ovan torde räcka. Individen har onekligen en avgörande roll att fylla i historien. Genom att googla ditt namn ”Lars Larsen” och ordet ”munk”, så fick jag åtskilliga träffar. Så du Lars, har onekligen redan satt dina spår. På sätt och vis finns det en viss konsekvens i att du nu själv genom exemplets makt visar vägen mot nästa steg i mänsklighetens fortgående förvandlingsprocess.

Men jag kan inte förstå vad du menar med avsked? Och varför vill du så gärna ”kämpa vidare” med oss andra i det synliga? Om du verkligen menar allvar med den förvandling som du anteciperar så måste ju förvandlingen per definition inbegripa ingalunda ett avsked och avskiljande från oss andra, utan tvärtom att du kommer oss andra så mycket, mycket närmare. Det är väl en av de väsentliga poängerna med förvandlingen? Du avlägger det som mer en något annat förhindrar eller snarare beslöjar den ständiga och eviga föreningen med alla oss andra. För om föreningen är evig, så är vi också här och nu förenade, även om vi låter oss förvirras och missledas av vår kroppsliga åtskillnad.

Konstigt nog känner jag ingen rädsla när jag läser ditt senaste blogginlägg ”Pip pip …” daterat den 12 november 2012:

http://universalism.blogg.se/2012/november/pip-pip.html#comment 

Det kände jag när du i oktober 2010 i förtroende för mig på Åbo Akademis biblioteks cafeteria berättade för mig om dina planer att åka till det öde huset i södra Finland för att där eventuellt svälta dig själv till döds. Du berättade att du vid ett tidigare tillfälle hade genomfört ett liknande försök, som hade slutat med att ”änglarna” hade uppmanat dig att avbryta fastan och återgå till livet. Och du kunde inte utesluta att detsamma också skulle kunna upprepas nu denna gång, i oktober 2010. Jag lyckade för någon dag fördröja din avfärd från Åbo, bland annat genom att bjuda in dig till min studiekammare på Domus, där du – uttröttad som du var – föll i sömn, så att du missade tåget söderut denna natt. Men nästa dag var du försvunnen. Jag sökte dig på järnvägsstationen i Åbo, där jag också lämnade en efterlysning till tågkonduktörerna (som gång på gång upprepade att de tyckte att jag istället skulle vända mig till polisen; men av väl kända skäl avböjde jag att kontakta polisen.)

Några dagar senare så sökte jag efter söndagens högmässan i Åbo domkyrkan upp församlingsprästen för ett enskilt samtal om din belägenhet. Naturligtvis visste han genast vem jag talade om. Samma dag eller om det var nästa – jag minns ej – så hjälpte han mig att ringa ett telefonsamtal hem till din släkt i Kyrkslätt. (Jag hade vid det här tillfället inget eget finskt mobilnummer.) Din syster kunde då berätta att du redan var på väg tillbaka mot Åbo. Det öde huset hade visat sig vara inte så öde. Det var bebott, och du fick snopet återvända tillbaka till Kyrkslätt och civilisationen. Men vem vet vad som hade hänt om huset verkligen hade visat sig vara öde?

Också minns jag hur du umgicks med planerna på att dra till skogs på måfå och sedan halvt med vilje ”gå vilse”, så att du inte sedan skulle kunna finna tillbaka till civilisationen, även om du då hade velat det. Förutsättningen var att du kunde hitta ett tillräckligt stort sammanhängande skogsområde utan några vägar, som skulle kunna leda dig tillbaka till civilisationen. Tillsammans letade vi på eniro.se efter ett sådant skogområde, och jag tror att vi fann ett sådant någonstans i Jämtland. Men till och med där visade det sig när man zoomade in kartan, att det överallt fanns små korsande skogsvägar. (Förbannad vare civilisationen!)

I södra Spanien gavs det dig många tillfällen att förlora livet. Genom ditt tilltag att släppa ut boskapsdjur så retade du upp bönderna till den så milda grad att de var beredda att slå ihjäl dig, och de lyckade nära på med det. Och hade du blivit kvar på sommaren i Granada så är risken stor att du hade dukat under för den outhärdliga värmen. Men det räddade jag dig ifrån.

Alla som har känt dig ett längre tag vet att det inte är någon idé att försöka ”rädda dig”, om det nu inte är så att du själv ber om det, vilket faktiskt var fallet i Granada. Vill du fly undan civilisationen så finns det inget som kan hindra dig. Och ärligt talat tycker jag att det är din rättighet.

Till de som har svårt att släppa dig, så uppmanar jag här och nu: SLÄPP TAGET! Det är det bästa för båda parter! För eller senare brukar du höra av dig. Och gör du det inte, är det inget som vi kan ha något inflyttande över.

Vänligen

Einar