Den återuppståndne vildmannens blogg

Hej Lars!

 

Tack för ditt senaste inlägg. Det gläder mig att höra att du äntligen har lyckats finna fram till en uttolkning av din svåra magsjukdom.  

 

Också gläder det mig - liksom jag förstår att det också gläder dig - att höra att du nu kommit fram till det stadium, som du så många gånger tidigare har profeterat om: kroppens förvandling.

 

Beträffande det du skriver om kroppens förvandling, infinner sig strax frågan om det innebär att du återigen tar dig an rollen som den förste bland de sista – den bland människor som inleder förvandlingen? Jag säger inte att du återigen tror dig vara Jesus, för det tror jag inte att du tror, men du hamnar ganska nära ett Messiaskomplex. Är du medveten om det?

 

Avgörande historiska omvandlingar, har det visat sig, har alltid haft sin förutsättning i enskilda människor. Vad vore buddhismen utan en Buddha, platonismens utan en Sokrates, kristendomen utan en Jesus, kommunismen utan en Lenin – och så vidare. Jag skall inte trötta er med någon längre uppräkning. Exemplen här ovan torde räcka. Individen har onekligen en avgörande roll att fylla i historien. Genom att googla ditt namn ”Lars Larsen” och ordet ”munk”, så fick jag åtskilliga träffar. Så du Lars, har onekligen redan satt dina spår. På sätt och vis finns det en viss konsekvens i att du nu själv genom exemplets makt visar vägen mot nästa steg i mänsklighetens fortgående förvandlingsprocess.

 

Men jag kan inte förstå vad du menar med avsked? Och varför vill du så gärna ”kämpa vidare” med oss andra i det synliga? Om du verkligen menar allvar med den förvandling som du anteciperar så måste ju förvandlingen per definition inbegripa ingalunda ett avsked och avskiljande från oss andra, utan tvärtom att du kommer oss andra så mycket, mycket närmare. Det är väl en av de väsentliga poängerna med förvandlingen? Du avlägger det som mer en något annat förhindrar eller snarare beslöjar den ständiga och eviga föreningen med alla oss andra. För om föreningen är evig, så är vi också här och nu förenade, även om vi låter oss förvirras och missledas av vår kroppsliga åtskillnad.

 

Konstigt nog känner jag ingen rädsla när jag läser ditt senaste blogginlägg ”Pip pip …” daterat den 12 november 2012:

http://universalism.blogg.se/2012/november/pip-pip.html#comment 

Det kände jag när du i oktober 2010 i förtroende för mig på Åbo Akademis biblioteks cafeteria berättade för mig om dina planer att åka till det öde huset i södra Finland för att där eventuellt svälta dig själv till döds. Du berättade att du vid ett tidigare tillfälle hade genomfört ett liknande försök, som hade slutat med att ”änglarna” hade uppmanat dig att avbryta fastan och återgå till livet. Och du kunde inte utesluta att detsamma också skulle kunna upprepas nu denna gång, i oktober 2010. Jag lyckade för någon dag fördröja din avfärd från Åbo, bland annat genom att bjuda in dig till min studiekammare på Domus, där du – uttröttad som du var – föll i sömn, så att du missade tåget söderut denna natt. Men nästa dag var du försvunnen. Jag sökte dig på järnvägsstationen i Åbo, där jag också lämnade en efterlysning till tågkonduktörerna (som gång på gång upprepade att de tyckte att jag istället skulle vända mig till polisen; men av väl kända skäl avböjde jag att kontakta polisen.)

 

Några dagar senare så sökte jag efter söndagens högmässan i Åbo domkyrkan upp församlingsprästen för ett enskilt samtal om din belägenhet. Naturligtvis visste han genast vem jag talade om. Samma dag eller om det var nästa – jag minns ej – så hjälpte han mig att ringa ett telefonsamtal hem till din släkt i Kyrkslätt. (Jag hade vid det här tillfället inget eget finskt mobilnummer.) Din syster kunde då berätta att du redan var på väg tillbaka mot Åbo. Det öde huset hade visat sig vara inte så öde. Det var bebott, och du fick snopet återvända tillbaka till Kyrkslätt och civilisationen. Men vem vet vad som hade hänt om huset verkligen hade visat sig vara öde?

 

Också minns jag hur du umgicks med planerna på att dra till skogs på måfå och sedan halvt med vilje ”gå vilse”, så att du inte sedan skulle kunna finna tillbaka till civilisationen, även om du då hade velat det. Förutsättningen var att du kunde hitta ett tillräckligt stort sammanhängande skogsområde utan några vägar, som skulle kunna leda dig tillbaka till civilisationen. Tillsammans letade vi på eniro.se efter ett sådant skogområde, och jag tror att vi fann ett sådant någonstans i Jämtland. Men till och med där visade det sig när man zoomade in kartan, att det överallt fanns små korsande skogsvägar. (Förbannad vare civilisationen!)

 

I södra Spanien gavs det dig många tillfällen att förlora livet. Genom ditt tilltag att släppa ut boskapsdjur så retade du upp bönderna till den så milda grad att de var beredda att slå ihjäl dig, och de lyckade nära på med det. Och hade du blivit kvar på sommaren i Granada så är risken stor att du hade dukat under för den outhärdliga värmen. Men det räddade jag dig ifrån.

 

Alla som har känt dig ett längre tag vet att det inte är någon idé att försöka ”rädda dig”, om det nu inte är så att du själv ber om det, vilket faktiskt var fallet i Granada. Vill du fly undan civilisationen så finns det inget som kan hindra dig. Och ärligt talat tycker jag att det är din rättighet.

 

Till de som har svårt att släppa dig, så uppmanar jag här och nu: SLÄPP TAGET! Det är det bästa för båda parter! För eller senare brukar du höra av dig. Och gör du det inte, är det inget som vi kan ha något inflyttande över.

 

Vänligen

 

Einar