Öppet brev till Ingrid W. 15 november 2012
Hej!
Jag MÅSTE, MÅSTE SOVA! Men jag saknar tillräckligt disciplin. Så nu sitter jag här framför datorn och skriver strunt, strunt, strunt, strunt ...
Och klockan är 01:49. Min kollegor de går snällt och lägger sig före 11 på kvällen och går upp före klockan 8. De lämnar barnen på dagis, och är på jobbet före 09:00. Men Einar, han sover och drömmer fortvarande kl 09:00.
Egentligen om jag fick välja och hade oändlig tid och evig ungdom till förfogande. Så skulle jag hela tiden följa mina impulser. Då skulle jag, om jag kände för det sitta och skriva faustiska blogginlägg dygnet runt om allt mellan himmel och jord, precis som Lars Larsen. Och varje kväll skulle jag - om jag kände för det (och det gör jag inte alltid tack och lov) - berusa mig på rom och cola (möjligt bara om vi har evig ungdom!) - precis som Lars Larsen berusar sig på sötsaker. Och när det föll mig in så skulle jag när som helst i veckan inte tveka och sitta och diskutera hela kvällen och natten med mina kära vänner Ingrid och Matias, utan tanke på morgondagen och forskarvinden - precis som Lars Larsen. Och jag skulle fylla hela mitt rum med popcornpaket och poppa sönder mikrovågsugnen - precis som när Lars Larsen fyllde sin koja i Nackaskogen med godis till bristningsgränsen. Och när jag såg en vacker tjej på gatan så skulle jag gå fram till henne och säga hej och säga "Åh vad vacker du är!", precis som Lars Larsen.
Om Lars Larsen är sjuk, ja då är också vårt samhälle genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt, genomsjukt.
Usch, det här ser ut som om jag håller på att skriva ett nytt blogginlägg, och kanske är det så. När jag promenerade hem från Matias ikväll, så skrev jag i huvudet vad jag skulle skriva i kommentarsfältet på Lars Larsens blogg. Så har det varit för mig sedan tonåren. Ofta bara producerar jag fram långa textramsor i mitt huvud. De kommer nästan så där av sig själv. Men när jag i tjänst och i arbete måste skriva något, kommer ofta inget av allt detta vilda impulsiva. Jag kan helt inte med detta 8 till 5 arbete. För mig - såsom jag tolkar det - betyder akademisk forskning ett vilt, förutsättningslöst KONSTNÄRLIGT skapande, mer besläktat med Beethovens, Stagnelius, Strindbergs och Wagners skapande än med något i tid och rum begränsat kontorsarbete. Och ofta har jag producerat fram mina bästa texter i ett extatiskt rus. Efteråt minns jag knappast vad jag skrivit. Ja! Jag säger Usch! För jag borde verkligen gå och sova nu!
Åh, jag skulle också så väldigt gärna vilja släppa allt, precis som Lars Larsen gör. Det skulle ju på sätt och vis vara att leva som om vi hade evig tid, och är det inte så djuren lever? Där har nog Lars fångat något mycket centralt, med sin djuriska teologi.
Jag oroar mig för att Lars Larsen återigen skall pressas in i samhället; med medicinens hjälp återigen igen normaliseras. Om jag bara hade vågat följa Lars Larsens sista eskapader. Vi två hade där båda vakat 4 dygn tillsammans med tiggare, narkomaner och horor på Södermalms gator och gränder, i from villkorslös väntan på FÖRVANDLINGEN och den yttersta tiden. ("Det hade ju varit precis som Jesus", som Lars utbrast när han och jag övernattade i mitten av december 2007 i ett stall strax söder om Stockholm, på vår pilgrimsvandring mellan Stockholm och Linköping) Men jag tänker också på att tiden, att jag har haft mina år, att jag måste räkna åren, och jag känner att mitt livskall (kanske) är ett annat. Jag har ju alltid velat forska och vill skriva den STORA doktorsavhandlingen. Då måste man disciplinera sig, och det finns tyvärr ingen tid för vildmanseskapader. Tyvärr! För vi har vår alltför begränsade tid. Och det är ett av de främsta skälen till att jag inte kan följda dig, Lars, på din vandring.
Och det är här i just denna fråga om vår begränsade tid som Lars så träffande sätter fingret på den centrala frågan i sitt lysande blogginlägg "Pip, pip", från den 12 november 2012: diskrepansen mellan människan som obegränsade andevarelse och människan som psykofysisk varelse. Det är ett av de centrala budskapen i evangelierna. Jesus visar på en väg ut ur vår rums-tidsliga begränsning, ut ur det jordiska helvetet, om vi nu vill använda oss av den terminologin.
Det Lars gör är ju egentligen bara att ta evangeliernas budskap på allvar - precis som min framlidne släkting David Petander, som efter 4 års vandringar kors och tvärs i Mellan-Sverige la sig till sängs i Ånge och aldrig mer reste sig. Han var blott 39 år, men hade uträttat mer på denna hans utmätta tid än de allra flesta på en mansålder. Ja visst var det på sätt och viss trist, att han gick bort så tidigt. Men ...
Det finns i modern kristendom - och kanske i synnerhet i svensk kristendom - kanske är det, det som du Ingrid benämner "svensk psykos", men du får där rätta mig om jag har fel - en sådan naiv befrielse från lidande, konflikt och strid. Alla lever i en gullig mjukisvärld där alla tycker lika, där alla är så där "lagom" vänner med alla andra, ler mot alla och kramar alla så där lite lagom mycket och där allt naturligtvis "går an", (men bara till en viss gräns). (Se Carl Jonas Love Almqvists roman "Det går an" (1839)). MEN - och det är det jag tycker Lars har lyft fram så bra - Jesu kristendom är ingen mjukis-gulligull ("sandlåda" som du Ingrid så träffande i mitt Domus-kök uttryckte det här i höstas), alla tycker lika à la svensk psykos. Jesus ställer också krav - höga krav, som implicerar både strid och konflikt! Läs Jesu bergspredikan! Han upphäver ingalunda Mose lag, utan tvärtom skärper den: "Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig!"
Och det är talande att det är inte till en kristen kyrka - jag önskade verkligen att det så vore - som Lars Larsen söker sig till i den yttersta tiden, utan till en muslimsk moské. Trots allt mörkt och "medeltida" som huserar inom den muslimska bekännelsen, så finns det - eller JUST DÄRFÖR - här en större öppenhet för mysteriet, det outsägliga, förskräckliga, det ogripbara, Alltet inför vilka vi futtiga människor är blott intet och böjer oss i ödmjuk förstummelse ...
Jag erinrar mig också hinduismens fruktade döds-gudinna Kali, prydd med ett halsband av dödskallar och ett skärp av avhuggna huvuden och armar. För något sådant finns det naturligtvis inte plats i den New Age kristendom som Lars Larsen så riktigt tar avstånd ifrån. Ibland förställer jag mig att det är vi västlänningar om tillhör det dekadenta det passerade, medan det är den muslimska världen vilken tillhör framtiden. Måhända har jag fel, och världen inkluderar så många spelplaner att det ingalunda går att konstruera några dikotomier. Vi har det ny-ortodoxa Ryssland, det katolska Latinamerika, det kommunistiska Kina och synnerhet det hinduistiska Indien - världens största land sett till befolkningsmängden.
Nä nu Ingrid, nu slutar jag här och försöker sy ihop något inlägg till bloggen. Nu när L.L. tagit sjukledigt, måste någon annan hålla facklan lysande och irritera och påminna alla som vägrar inse att här och nu är den yttersta tiden kommen. Tärningen är nu kastad!
Vänligen
Einar
