Den återuppståndne vildmannens blogg

Bästa bloggläsare!


Vill meddela att jag funnit Lars Larsen i Granada och också sett till att han fått komma upp till Norden. Jag fann honom den andra dagens morgon på torget Plaza Carmen. 


Dagen för min ankomst, lördagen den 28 maj, hade jag sökt honom först hos nunnorna på Calle del la Paz, men därifrån hade han redan hunnit ge sig iväg. Nunnorna visade en enastående gästfrihet och bjöd mig på massor av god mat. De flesta pratade god franska, vilket var tur, eftersom jag helt saknar kunskaper i spanska. Sedan gick jag vidare till Plaza Carmen, "jätteprotestlägret" som Lars kallade det, och där han, enligt vad han själv uppgivit på bloggen var allmänt känd. Efter att ha frågat några stycken aktivister gav jag upp. Lars tycktes inte alls vara så allmänt känd som han själv trodde. 


Men andra dagens morgon fann jag honom. Plötsligt såg jag en lövtunn gestalt halvt omsvept av en smutsig filt gående mot mig. Jag kände genast igenom honom, trots den hippifrisyr han anlagt. 


Under dagarna som jag tillbringade i Granada pendlade Lars mellan protestlägret på Plaza Carmen, Calla del la Paz, samt hippienas tillhåll i Jardin de Christobal i Sacromonte. Kanske är det så att platserna var för sig uttrycker olika sidor hos Lars Larsen, eller kanske handlar det bara om att platserna erbjuder möjlighet till en stund gemenskap och mat för en utblottad och ensam människa.

Beträffande Plaza Carmen, torde det senare vara det dominerande. Jag uppsökte också själv fler gångar dagligen Plaza Carmen, inte för att jag förstod så mycket av de ofta timmeslånga brandtalen eller delade ockupanternas trosvisshet beträffande den stundande – eller redan påbörjade - revolutionen, utan för att just söka sällskap och mat. Med jämna mellanrum under dagen erbjöds nämligen fri matbespisning. Samtidigt har de vänsterradikalas blåögda protestglöd alltid utövat en lockelse på mig. Tyvärr är jag alldeles för ung för att ha fått uppleva det sena 60-talets och det tidiga 70-talets vänsterradikalism. Det närmaste jag kommer är väl när jag följde med mina föräldrar till en Vietnam-manifestation i Katedralskolans matsal på Skolgatan i Uppsala, på tidigt 1970-tal. Jag hade ju ännu inte uppnått skolåldern, och hade förmodligen inte en aning om vad mötet handlade om. Men som alltid såg jag till att samla på mig minnen, det blev ett sådant där litet plåtmärke, som jag fortvarande har kvar. Nu är det lite rostigt, men man kan fortvarande läsa texten. (Det hamnar väl någon gång på Nordiska museet, tillsammans med allt annat som jag samlat på mig.)

Kanske är det så att Spaniens ungdom, som aldrig haft något 1968, nu tar igen det som de tidigare under Franco-tiden gick miste om? Det är därför som vänsterradikal revolutionsglöd frodas sida vid sida med hippies i Granada. För hippierörelsen var den andra sidan av 1960-talets protester! Lars menar att de utgör varandras motsatser. Lars vill uppfatta hippierörelsen som uttryck för högerradikalism. Jag vet inte om jag kan hålla med honom? Att hippierörelsen skulle vara förenad med det vi traditionellt menar med högerradikalism ter sig vid en första anblick mycket främmande. Men allt beror på vad man lägger i begreppen höger och vänster. För Lars representerar vänster-ockupanterna ståndpunkten att det med hjälp av teknik och rationell planering skall kunna gå att upprätthålla och vidareutveckla civilisationen. De flesta vänster-ockupanterna förnekar – enligt Lars - helt möjligheten av något transcendentalt, något utanför det sinnligt-materiella (men det finns undantag). Människan, och endast hon, kan och är också förmögen att genom egen aktivitet omskapa världen, utan bistånd av gudar, änglar eller andra transcendentala väsen. Det finns ingen annan värld än den värld av materia som vi ser här och nu.

Hippierörelsen å andra sidan, fortvarande enligt Lars, är öppen också för det som inte kan kläs i ord och formler. Om den målinriktade aktivismen och de timeslånga brandtalen är det mest representativa för de vänsterradikala, så är den (till synes) planslösa icke-aktiviteten (’flummet’), leken, fantasin och det ordlösa det som representerar hippierörelsen. En strävan bort från civilisation och framstegstänkande, och en strävan tillbaka till det enkla ursprungliga, till leken i Edens lustgård.

(Fortsättning följer.)

/Einar