11 november 2011 (Tidigare på larslar.blogg.se/da 11/11 2011)
Nu är den 11 november här! Allt verkar vara vid det vanliga. Men man man ju aldrig vara riktigt säker.
Dagen till ära låter jag här nedan presentera en text som tidigare har publicerats på denna blogg, den 19 augusti 2011.
/Einar
11.11.2011
"VARDE LJUS" - sade han.
I ett ögonblick blev allt svart. Vad var det som hände?
En ny värld skapades. En ny Big Bang.
En stund av tystnad. Stillhet. Ett hav i stiltje.
Den gamla världen var borta. Död, likt fröskalet varifrån en grodd utvuxit.
* * *
I en ensam cell i Vitryssland satt det en fånge. Han satt och granskade sina handflator.
"-De är inte som tidigare, de är inte som tidigare, de är inte som tidigare, tänkte han i sin ensamhet.
Spåren i händerna var liksom...
tydligare.
Som om nån varit och ritat i händerna. Gamla uråldriga ärr syntes plötsligt.
Trots det så var det som om huden i handflatorna var ny, på något sätt. Som huden på en nyfödd. Detta förundrade mannen. Det var som om kontrasten mellan de gamla ärren och den nya huden gjorde att hans händer såg overkliga ut. Inte de handflator som han var van vid. Inte alls.
Han såg sig omkring. Väggarna var där, men var fulla av
LIV!!!
Cellens väggar talade om vad som hade hänt i cellen under hundratals år av helvete. Han såg allt nu.
Han förstod. Han log. Han kände det som om allting var precis som det skulle vara, som det alltid hade varit meningen att det ska vara.
Han förundrades. Fylldes av tacksamhet. Då han tittade ner ifrån sina handflator förundrades han ännu mer. Det var som om golvet han stod på var en levande, genomskinlig yta. Genom ytan såg han ett enormt invecklat, vackert nätverk, pulserande av energi, i färger han inte ens kunnat föreställa sig tidigare. Och nätverket utgick från hans fotsulor! Hans tankar fördes direkt till bilden av ett träds rotsystem. Han blev nästan skrämd - då han insåg att den pulserande energin ifrån det pulserande rotverket strömmade rakt in i honom, från fötterna uppåt!
Väggarna var som genomskinligt marmor, fulla av trådar och lövliknande bildningar. Han ville plocka ett av dessa löv. Men hans hand gick rakt genom väggen, och han upptäckte att marmorlövet var ett levande väsen som sprätte till vid beröringen.
Han drog till sig handen, för att sedan försiktigare sträcka sig efter lövet. Han upptäckte då att lövet faktiskt njöt av hans beröring. Lövet kändes kyligt mot hans fingrar, och han upplevde att han kunde delge lövet värme ifrån hans hand, strömmande ifrån rötterna under hans fötter. I samma stund genomsyrades han av kärlek för det sanna i denna simpla kontakt. "Allt handlar om detta", tänkte han. "Inget kan betyda mer än just det här!"
Intrycken överväldigade honom. Dom grävde djupt i honom. Marmorväggarna kom liksom in i honom.
Han var inte längre fånge, isolerad från resten av verkligheten.
Tiden var ute för Babylons hämnd- och straffdemoner.
Det fanns liksom inte mera. Han märkte att allt det som skapat förvirring och brustenhet i honom, bara...var borta! Istället fanns där en begynnande känsla av något starkt. Något oförstörbart. Något som fick det att slå gnistor i rötterna under honom då hans tankar nuddade det.
Han slog upp ögonen. Hans kropp var som i chocktillstånd, svarade inte. Efter en stund förstod han vad som pågick. Han var återigen i den bistra tillvaron i den kalla cellen. Han var genomvåt. Torsdags vaktpass tyckte om att väcka fångarna med en hink isvatten.
Han frågade vakten vilken dag och timme det var. Vakten svarade: 11.11.2011 kl. 11.45.
Jaha. Så detta var gåtans lösning. Han hade "gått över" 11.11.2011 kl. 11:11. Det verkade vara nåt magiskt med det talet.
* * *
Fången frågade vakten vidare, om han upplevt något märkligt nyss.
"Nej. Bara en lätt dåsighet. Lite onormal trötthet", blev svaret.
Fången, som hette Alex, tänkte för sig själv: "Tänk om alla slumrade till 11.11.2011 kl. 11:11. Och tänk om vi alla upplevde likadana saker då.
Något hade förändrats. Ingenting var sig likt.
Trots hinken med isvatten.
Ett rykte började cirkulera bland fångarna i fängelset, om att vi alla hade dött 11.11.2011 kl.11:11. Så många konstiga saker började hända.
Några sade att 11.11.2011 kl. 11:11 var en dimensionsport, som alla hade tvingats passera. Att vi alla dog då. Planeten och allt.
Men hur skulle vi veta?
Det återstod att se.
* * *
Något var annorlunda. Trots hinken med isvatten. Som om det inte hade hjälpt, liksom.
Fångvaktarna var desperata. De verkade ana att deras tid var över. De hotade fångarna, försökte skrämma dom att bli kvar.
Alex var svensk missionär i Vitryssland. Tillfångatagen p.gr.a. evangeliet.
Han bad högt till Jesus i cellen.
Då hände något besynnerligt.
I ett nu sögs han bort, och landade i Stockholm, framför det gamla skolhuset (sedermera konferenscentret) Norra Latin mitt i centrum. Där såg han Jesus.
Hans blotta tanke hade fört honom till Jesus.
Ja. Världen hade blivit annorlunda.
Även Stockholm var annorlunda. Liksom äldre och värdigare. Men allt var helt fast och materiellt.
Parken framför Norra Latin hade förvandlats till en samlingsplats för helgon. Det sades att 120 domedagsjurister var samlade där, ledda dit av en mängd "änglar".
Jesu ljus var för starkt för Alex. Han klarade inte av att möta honom ansikte mot ansikte.
Istället blev han förd till Origenes, den kristna teologins fader. Han erbjöd sig att vara Alex´guide i den nya tillvaron.
Origenes förde Alex in i Norra Latins stora, fina, gamla byggnad. Den var fylld av folk. Men den hade förvandlats från konferenscenter till bibliotek. Antikvariat Alfa, grannen, hade flyttat in me 200 000 gamla böcker. Även andra antikvariat hade donerat sina böcker dit. Dom uppgick sammanlagt till över en miljon böcker, alla gamla.
Norra Latin hade tre rättssalar. Den första var för mänskliga rättigheter. Den andra för djurens rättigheter. Den tredje för mineralers och växters rättigheter (ekosystems rättigheter). I var och en rättssal fanns fyrtio domarstolar, och en plats, en divan, för den som skulle dömas. Väggarna var sprängfyllda, från golv till tak, av till ämnet hörande litteratur.
Just nu var det inga processer i rummen. De brukade föregå på natten, då de andra sov. Då smög sig människor hit som hade brutit mot de gudomliga rättigheterna, och fick tala med de 120 himmelska juristerna om sina brott och dess konsekvenser. Allt var helt frivilligt, det fanns inga poliser.
Därefter tog Origenes Alex ner till det djupaste källarutrymmet. Där fanns de äldsta böckerna, samt en mängd eldgamla, handskrivna manuskript.
I detta utrymme fick man veta vem man hade varit i sina tidigare liv, genom samtal med en regressionsterapeut. Han hette M.Scott Peck. En psykoanalytiker och psykiatriker. Han var där just nu, och frågade vem Alex var. Alex förklarade, och fick veta att han inte kunde få regressionsterapi innan hans dom hade avkunnats i de tre rättssalarna där uppe. Det var nämligen där man fick veta om man överhuvudtaget var mogen för att möta sina tidigare liv. Man själv avgjorde den saken med den behövliga kunskapen från de 120 domedagsjuristerna.
Dagen till ära låter jag här nedan presentera en text som tidigare har publicerats på denna blogg, den 19 augusti 2011.
/Einar
11.11.2011
"VARDE LJUS" - sade han.
I ett ögonblick blev allt svart. Vad var det som hände?
En ny värld skapades. En ny Big Bang.
En stund av tystnad. Stillhet. Ett hav i stiltje.
Den gamla världen var borta. Död, likt fröskalet varifrån en grodd utvuxit.
* * *
I en ensam cell i Vitryssland satt det en fånge. Han satt och granskade sina handflator.
"-De är inte som tidigare, de är inte som tidigare, de är inte som tidigare, tänkte han i sin ensamhet.
Spåren i händerna var liksom...
tydligare.
Som om nån varit och ritat i händerna. Gamla uråldriga ärr syntes plötsligt.
Trots det så var det som om huden i handflatorna var ny, på något sätt. Som huden på en nyfödd. Detta förundrade mannen. Det var som om kontrasten mellan de gamla ärren och den nya huden gjorde att hans händer såg overkliga ut. Inte de handflator som han var van vid. Inte alls.
Han såg sig omkring. Väggarna var där, men var fulla av
LIV!!!
Cellens väggar talade om vad som hade hänt i cellen under hundratals år av helvete. Han såg allt nu.
Han förstod. Han log. Han kände det som om allting var precis som det skulle vara, som det alltid hade varit meningen att det ska vara.
Han förundrades. Fylldes av tacksamhet. Då han tittade ner ifrån sina handflator förundrades han ännu mer. Det var som om golvet han stod på var en levande, genomskinlig yta. Genom ytan såg han ett enormt invecklat, vackert nätverk, pulserande av energi, i färger han inte ens kunnat föreställa sig tidigare. Och nätverket utgick från hans fotsulor! Hans tankar fördes direkt till bilden av ett träds rotsystem. Han blev nästan skrämd - då han insåg att den pulserande energin ifrån det pulserande rotverket strömmade rakt in i honom, från fötterna uppåt!
Väggarna var som genomskinligt marmor, fulla av trådar och lövliknande bildningar. Han ville plocka ett av dessa löv. Men hans hand gick rakt genom väggen, och han upptäckte att marmorlövet var ett levande väsen som sprätte till vid beröringen.
Han drog till sig handen, för att sedan försiktigare sträcka sig efter lövet. Han upptäckte då att lövet faktiskt njöt av hans beröring. Lövet kändes kyligt mot hans fingrar, och han upplevde att han kunde delge lövet värme ifrån hans hand, strömmande ifrån rötterna under hans fötter. I samma stund genomsyrades han av kärlek för det sanna i denna simpla kontakt. "Allt handlar om detta", tänkte han. "Inget kan betyda mer än just det här!"
Intrycken överväldigade honom. Dom grävde djupt i honom. Marmorväggarna kom liksom in i honom.
Han var inte längre fånge, isolerad från resten av verkligheten.
Tiden var ute för Babylons hämnd- och straffdemoner.
Det fanns liksom inte mera. Han märkte att allt det som skapat förvirring och brustenhet i honom, bara...var borta! Istället fanns där en begynnande känsla av något starkt. Något oförstörbart. Något som fick det att slå gnistor i rötterna under honom då hans tankar nuddade det.
Han slog upp ögonen. Hans kropp var som i chocktillstånd, svarade inte. Efter en stund förstod han vad som pågick. Han var återigen i den bistra tillvaron i den kalla cellen. Han var genomvåt. Torsdags vaktpass tyckte om att väcka fångarna med en hink isvatten.
Han frågade vakten vilken dag och timme det var. Vakten svarade: 11.11.2011 kl. 11.45.
Jaha. Så detta var gåtans lösning. Han hade "gått över" 11.11.2011 kl. 11:11. Det verkade vara nåt magiskt med det talet.
* * *
Fången frågade vakten vidare, om han upplevt något märkligt nyss.
"Nej. Bara en lätt dåsighet. Lite onormal trötthet", blev svaret.
Fången, som hette Alex, tänkte för sig själv: "Tänk om alla slumrade till 11.11.2011 kl. 11:11. Och tänk om vi alla upplevde likadana saker då.
Något hade förändrats. Ingenting var sig likt.
Trots hinken med isvatten.
Ett rykte började cirkulera bland fångarna i fängelset, om att vi alla hade dött 11.11.2011 kl.11:11. Så många konstiga saker började hända.
Några sade att 11.11.2011 kl. 11:11 var en dimensionsport, som alla hade tvingats passera. Att vi alla dog då. Planeten och allt.
Men hur skulle vi veta?
Det återstod att se.
* * *
Något var annorlunda. Trots hinken med isvatten. Som om det inte hade hjälpt, liksom.
Fångvaktarna var desperata. De verkade ana att deras tid var över. De hotade fångarna, försökte skrämma dom att bli kvar.
Alex var svensk missionär i Vitryssland. Tillfångatagen p.gr.a. evangeliet.
Han bad högt till Jesus i cellen.
Då hände något besynnerligt.
I ett nu sögs han bort, och landade i Stockholm, framför det gamla skolhuset (sedermera konferenscentret) Norra Latin mitt i centrum. Där såg han Jesus.
Hans blotta tanke hade fört honom till Jesus.
Ja. Världen hade blivit annorlunda.
Även Stockholm var annorlunda. Liksom äldre och värdigare. Men allt var helt fast och materiellt.
Parken framför Norra Latin hade förvandlats till en samlingsplats för helgon. Det sades att 120 domedagsjurister var samlade där, ledda dit av en mängd "änglar".
Jesu ljus var för starkt för Alex. Han klarade inte av att möta honom ansikte mot ansikte.
Istället blev han förd till Origenes, den kristna teologins fader. Han erbjöd sig att vara Alex´guide i den nya tillvaron.
Origenes förde Alex in i Norra Latins stora, fina, gamla byggnad. Den var fylld av folk. Men den hade förvandlats från konferenscenter till bibliotek. Antikvariat Alfa, grannen, hade flyttat in me 200 000 gamla böcker. Även andra antikvariat hade donerat sina böcker dit. Dom uppgick sammanlagt till över en miljon böcker, alla gamla.
Norra Latin hade tre rättssalar. Den första var för mänskliga rättigheter. Den andra för djurens rättigheter. Den tredje för mineralers och växters rättigheter (ekosystems rättigheter). I var och en rättssal fanns fyrtio domarstolar, och en plats, en divan, för den som skulle dömas. Väggarna var sprängfyllda, från golv till tak, av till ämnet hörande litteratur.
Just nu var det inga processer i rummen. De brukade föregå på natten, då de andra sov. Då smög sig människor hit som hade brutit mot de gudomliga rättigheterna, och fick tala med de 120 himmelska juristerna om sina brott och dess konsekvenser. Allt var helt frivilligt, det fanns inga poliser.
Därefter tog Origenes Alex ner till det djupaste källarutrymmet. Där fanns de äldsta böckerna, samt en mängd eldgamla, handskrivna manuskript.
I detta utrymme fick man veta vem man hade varit i sina tidigare liv, genom samtal med en regressionsterapeut. Han hette M.Scott Peck. En psykoanalytiker och psykiatriker. Han var där just nu, och frågade vem Alex var. Alex förklarade, och fick veta att han inte kunde få regressionsterapi innan hans dom hade avkunnats i de tre rättssalarna där uppe. Det var nämligen där man fick veta om man överhuvudtaget var mogen för att möta sina tidigare liv. Man själv avgjorde den saken med den behövliga kunskapen från de 120 domedagsjuristerna.
Kommentarer
Trackback
