Den återuppståndne vildmannens blogg

En påminnelse om att vi är något mer än vad vi synas vara. En påminnelse om att livet är så mycket mer än de dagliga rutiner som vi tar oss för. En påminnelse att vi alla lever i ett fantastiskt mysterium, en Gudomlig närvaro som omfattar oss alla. Ett mysterium som aldrig någonsin kan fångas i fraser och formler, som aldrig någonsin kan skrivas upp i böcker, som går utöver alla beskrivningar och alla futtiga mänskliga utläggningar. Det må vara utläggningar och förklaringar av – vad de nu må kalla sig – teosofer, kristna, muslimer, judar, lutheraner, Jesu Kristi kyrka av sista dagliga heliga, pingstvänner, Smithsvänner, Petandervänner, Larsenvänner, Olofssonvänner, Gustafssonvänner.

Vi skulle önska att vi kunde hålla oss ifrån att fästa oss fast vid någon positionering. Men det kan vi inte! Vi tror oss kanske vara friare och mer fördomsfria. Kanske är vi det? Men vi har också våra spel och våra outtalade regler. Vi måste hålla öppet att det också hos oss kan finnas utrymme för uteslutningar. Larsen har visat oss vägen! Genom en total självuppoffring, in i döden. (Det är ytterst få människor som har förmått gå så långt.) Även om vi nu tycker att Larson har svikit oss, så måste vi, mer än någonsin, omsluta honom med vår omtanke, vår villkorslösa kärlek och våra böner. Måhända har han nu, här och nu, funnit sin bestämmelse, sitt hem. Det må vi respektera.

Men samtidigt kan vi inte glömma den Larsen, den vildman, som gav oss så mycket. Och därför samlas vi nu varje veckoslut vid Sibeliuseken – alltså eken på baksidan av Sibeliusmuseet i Åbo, en av medlemmarna i de ”Dödas Akademi”. Den 4 februari var vi tre personer som träffade vid eken – två män och en kvinna. Detsamma gällde för påföljande lördag, den 11 februari. Nu samlas vi åter idag fredagen den 17 februari, Alexandras namnsdag. Alla är välkomna att ansluta sig till oss.

Känner Du dig inte mogen att delta i riten, kan du ställa Dig vid sidan om och bara betrakta.

/E