Den återuppståndne vildmannens blogg

Det är den 21 maj! Det är morgon. Eftersom jag befinner mig i Norden, håller det redan på att ljusna. I kväll när jag gick genom gången mellan centralstationen och T-banan såg jag mitt i gången en man med ett handskrivet plakat där jag kunde skymta datumet 21 maj 2011.

Det är uppenbart att detta datum har fängslat många människor världen runt. Lite senare på kvällen ’googlade’ jag på datumet vilket resulterade i en mängd träffar. Också datumet den 21 oktober dök upp.

Jag förhåller mig mycket skeptisk till alla sådana här försök till att i tiden nagla fast ett datum.

Detta låter sig svårligen göras. Vi vill så gärna att allt spännande och avgörande skall äga rum inom just vår begränsade livstid; allt skall just här och nu uppenbaras! Så väldigt, väldigt gärna vill vid det! Väldigt, väldigt gärna! Men evigheten DET ENA ’to ápeiron’,  Världsanden eller vad man nu väljer att benämn det onämnbara  låter sig inte infångas så lätt! Detta att hurtfriskt sätta datum för det Gudomligas uppenbarelse är en återspegling av våra futtiga mänskliga försök till att greppa det som inte kan greppas. Genom poesi, vetenskap, musik och lek och många andra konster kan det onämnbara anas men aldrig, aldrig i ord eller formler uttömmas. För min egen del ligger musiken mig närmast. Men det som också inger mig respekt och vördnad är människor som genom sitt liv fullt ut förmår hänge sig åt Det …. .

Som jag i ett tidigare inlägg på denna blogg nämnt så finns en etablerad institution för sådana här gränsvarelser i österlandet. Lars har också berört saken. Men kanske skall vi akta oss för att överdriva skillnaden mellan öst och väst. Vi har också våra gränsvarelser. Vi har våra poeter, skalder, och framförallt våra tonkonstnärer. Hörderlin är någon som ofta här på denna blogg har nämnts i sammanhanget. Jag tror också att Stagnelius kan räknas dit. (Lars, är han inte också medlem i De dödas Akademi? Jo, han är det!) Men låt också någon tonkonstnär få tillträde. På stående fot vill jag  nominera Ludwig van Beethoven. Någon mer värdig representant för tonkonstnärerna kan jag svårligen finna!

Vi har också våra helgon! Flera gånger har Sankt Franciskus här nämnts. (Måhända är också Hörderlin genom sin poesi ett helgon, likaså Beethoven genom sin tonkonst.) En gestalt som jag emellertid har väldigt svårt att utesluta och som i detta sammanhang känns ständigt aktuell är David Petander. Jag har svårt att i världshistorien finna en mer Jesuslik person! Måhända har Jesus aldrig existerat som en historisk person. De finns forskare som hävdar detta. Men David Petander har bevisligen existerat! Vem var David Petander? En kort resumé! Född 1875 . Fadern skräddarmästare August Pettersson. Stor syskonskara. Uppvuxen i medelklasshem på Vallgatan 4 i centrala Göteborg. (Huset finns fortvarande kvar, och jag har besökt det.) Efter gymnasieexamen akademiska studier i Uppsala, med teologisk inriktning. Därefter prästvigsel och tjänstgöring som präst. Efter ett par års tjänstgöring väljer David att säga upp sig från sin tjänst. Han avsäger sig frivilligt den trygghet som är förenad med en avlönad prästtjänst! En inte så liten uppoffring år 1910, då det sociala skyddsnätet var om ännu sämre än 2011. Och han ger sig ut på vandringar, lång vandringar, i Jesu efterföljd.

Jag minns inte när jag första gången hörde talas om David Petander. Kanske var det genom min mor; hon som inte alls är släkt med David. Min far var alltid påfallande frånvarande under min uppväxt. Det berodde inte endast på att min mor tilldelades vårdnaden efter den tidiga skilsmässan -  jag var blott 5 år gammal (egentligen kanske inte helt ovanligt på det ”glada” 70-talet) – utan på att min far alltid var "sådär" lite tillbakadragen under min uppväxt. Han var ju nära släkt med David, och har som honom alltid varit ”så där lite offside”. (Lars Larsen, som ju är en stor beundrare av David har träffat min far, men Lars förmådde aldrig egentligen ”möta” min far. Konstigt tyckte jag! Här hade Lars en enastående chans att möta en nära släkting till en av hans riktigt stora idoler. Men istället för att ta chansen, så sätter sig Lars och bloggar vid min fars dator, bloggar så där tvångsmässigt nästan psykotiskt, som man nog kan föreställa sig efter att ett tag ha följt hans vilda framfart på bloggossfären.)

Lars har jämfört sig med David Petander. Men de är till det yttre mycket olika! David har en höghet, ett stilla lugn och en värdighet som Lars saknar. Men kanske skall vi inte fästa för stor vikt vid dessa ytligheter. Det finns också mycket som förenar. Jag tänker då på denna hängivenhet, denna kallelse, kompromisslöshet, som går tvärtemot allt förnuft, all konversation och normalitet. Ni, skall veta att David – ja, också David – också har betraktats och betraktas som förryckt, som galen, ja kanske, för att använda moderna medicinska termer, som psykisk sjuk. (Jag minns en gång när vi med skolan besökte Katolska Kyrkan i Uppsala. När patern där fick höra mitt efternamn, fick jag frågan om jag inte var släkt med ”den där galne vandrarprästen”. Detta ”den där galne vandrarprästen”, har jag ofta också senare fått höra.

Ja, jag är släkt med den galne vandrarprästen! Inte hans närmaste släkting, ty det är min far! Det finns också en andlig släkting, som trots alla skavankar och kantigheter, är hans släkting i anden.

Vilka föreställningar har vi om Jesu person? Tänk, låt oss bara för en stund leka med tanken, att Jesus Messias, skulle uppenbara sig i den mest oansenliga människa, i en liten smutsig uteliggare, en sådan där riktigt snuskig uteliggare, som kanske till och med bär på loppor. Usch, en sådan kan vi ju inte ta emot. Han måste renas. Ta för Guds skull in honom på sjukhus! Tvångstvätta honom och avlusa honom omgående! Och rena hans tankar! Han måste komma på bättre tankar, förstå att han skall ta ett ”riktigt arbete”. Han har ju YRKESutbildning som målare/snickare! Varför springa omkring sådär, äta sopor och beblanda sig med annat löst folk.

Men kanske kan vi också tänka oss detta som en gåva! Jesus ”skiter” i våra mänskliga konventioner. Han ”skiter” högaktningsfullt i våra mänskliga konventioner, och låter sig uppenbaras där helst HAN finner lämpligt, må det var i den mest föraktade människa, den där "längst därnere". Han låter sig uppenbaras i en svag, nästan döende människa, ett riktigt människovrak. En människa som är så nära döden, att vi bara med en lätt spark kan kicka honom överstyr. Endast med VÅRT aktiva bistånd kommer han att kunna leva vidare. 

/Einar