Den återuppståndne vildmannens blogg

Hej Lars!

Har inte hört något från dig sedan den 29 mars, och det är lång tid. Antingen har du det väldigt bra i hippiekollektivet, eller så har du slutligen fångats in av polisen under någon av dina släppa-alladjurenfria-aktioner, eller så har du slutligen blivit halvt eller helt ihjälslagen av någon herde. Framtiden får utvisa hur det förhåller sig.

Samtidigt som du  – av tvång eller av fri vilja -  väljer att går under jorden i internetvärlden – så ser vi allt mer tecken på att världen sakta men säkert rör sig mot – om inte undergång – så ändå mot en allt djupare kris. I Sverige orerade vår hästsvansprydda finansminister i veckan från riksdagens talarstol om de ljusa tider som Sverige går till mötes. Ja, han jämförde t o m med 1960-talet. En mycket skev jämförelse, eftersom 1960-talets höga tillväxt – rekordåren – var en reell och varaktig tillväxt förenad med ingen eller mycket låg arbetslöshet. En tillväxt som på alla plan stöpte om samhället. Nya hus sköt upp som svampar ur marken, likaså vägar, tunnelbanelinjer, industrier med mera. Idag har vi massarbetslöshet. Vi har brist, inte på arbetskraft utan på arbeten.

Det är just i denna miljö som den så kallade ”arbetslinjen” kan frodas. På 1960-talet när det fanns ett veritabelt överflöd av arbeten och utbildningsplatser, och den unga generationen (=40-talslisterna) kunde välja och vraka hade aldrig något parti kunna gå till val på med en ”vi fixar jobben”-retorik. Jobben fanns ju i överflöd och efterfrågan på arbetskraft var i det närmast outtömligt. Jobb var en självklarhet, som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Hur ofta hör man politiker tala om ”luft”-linjen eller ”vatten”-linjen. Det fanns absolut ingen som helst anledning för politiker på 1960-talet – som ofta tenderar att uppfatta sig som problemlösare – att ägna sig åt sådan självklarheter som att alla som vill ska ha ett jobb att gå till.

Eftersom jobb var något helt självklart på 1960-talet, så blev politikens uppgift att ”fixa” sådant som var mindre självklart, sådant som var problem– eller sådant som inte marknaden kunde lösa, det vill säga trygghetssystem, försäkringar, utbildning, sjukvård, infrastruktur och bostäder. Alla kan drabbas av sjukdom och gamla och skröpliga blir vi alla – det är en naturlag som inte någon regering eller finansminister kan ändra på. Även de som har jobb kan bli sjuka och gamla. Bara för att de har jobb är de inte immuna mot naturens lagar.

Idag är jobb inte alls något självklart. Alla kan inte med den 40-timmars arbetsvecka som vår arbetsmarknad bygger på, få rum. Det finns helt inte något behov av så mycket arbetstimmar att alla kan fylla ut en 40-timmarsvecka. Detta är något som vi bör se som en välsignelse, och inte som en förbannelse! Äntligen har vi människor möjlighet att befria oss från arbetets förbannelse!

Men vad gör vi! Istället för att se dagens situation som en välsignelse så försöker vi på alla sätt befria oss från den möjlighet som nu finns tillhanda, att här och nu befria oss – befria oss från arbetets ok.

Istället intar vi en föga konstruktiv – närmast psykotisk - försvarsställning och försöker med alla mått och medel att klamra oss fast vid den föråldrade föreställningen om ”det nödvändiga arbetet”. Vi borde istället lyssna och ta lärdom av antikens lärde. För Platon och Aristoteles var en fri man en sådan som var befriad från lönearbete. Slaven var den som för sitt uppehälle var tvingad att jobba.

Egentligen är idealet bland den styrande eliten detsamma idag, som på Platons dagar. Skillnaden är att slaveriet på ett underfundigt och lömskt sätt har genomgått en metamorfos, en förvandling, innebärande att slavarna, det vill säga en majoritet av befolkningen, invaggas i föreställningen att lönearbete är lika med frihet, och att arbetsbefrielse är lika med ofrihet.

(Med denna sista mening har jag definitivt passerat gränsen för det politiskt korrekta. Varje politiker som aspirerar på en riksdagsplats måste nu ta avstånd från vad jag nu deklarerar.)

Men om vi nu väljer att titta på hur den ekonomiska och politiska eliten förhåller sig till ”arbetslinjen”, så kommer vi att varsebli något mycket märkligt. Ju högre upp i den ekonomiska och politiska hierarkin vi befinner oss i desto mer främjar vi oss från ”arbetslinjen”. Den ekonomiska politiska eliten försöker på alla upptänkliga sätt att befria sig från lönearbetet, genom miljonarvoden, pensionsavtal med mera som i praktiken gör dem ekonomiskt oberoende för resten av sina liv (och ofta en bra lång tid efter deras död). De strävar i själva verket att göra sig oberoendet av lönearbete! (Ett utmärkt exempel är den socialdemokratiska topppolitikern Ulrica Messing som ännu inte 40 år fyllda lämnade politiken 1997 med ett pensionsavtal som i praktiken försäkrade henne en livstidspension på 20.000 kr per månad, utan att hon någonsin behöver lyfta ett finger. Och självklart är det den dröm som hägrar för de allra flesta medborgare – att bli ekonomisk oberoende och göra vad som faller en in (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulrica_Messing) Men Messing är bara småpotatis jämfört med näringslivets toppar som på ett par fjuttiga år tilldelas ersättningar som medelsvenssons inklusive sossetoppar som Messing bara kan drömma om.) Den styrande eliten lever uppenbart inte som den lär, vilket om något borde tjäna som en varningsflagg om att inte allt står rätt till.

Antikens eliter var mycket ärligare, eftersom de se sa rätt ut vad som gäller; arbete= slaveri, frihet=befrielse från tvånget att arbeta.

För att ny knyta an till min inledande ansats, om den allt djupare krisen, så har vi alla tecken på en stundande sådan alldeles in på näsan: 1) privata obetalbara skulder (supreme-lån) har överförts till statsskulder (Grekland, Irland, Portugal, Spanien, USA med flera), 2) stigande räntor på en global nivå, vilket är en direkt följda av 1) och vilket gör det allt svårare för stater att finansiera sina underskott, 3) nollränta och obetydlig tillväxt i världens största ekonomier, Japan och USA, och sist men inte minst 4) de sinande oljetillgångarna.

Det sistnämnda är det allra mest ovillkorliga, som vi människor inte kan rå på. Som någon kommentator på di.se sa häromdan, vi kan trycka upp pengar och mångla ut varor, men det finns inget sätt i världen att blåsa upp sinande oljetillgångar med. Nya pengar kan vi trycka upp i obegränsad mängd, men inte olja.  Oljelagren har via geologiska processer byggts upp under miljontals år, och det finns ingen teknik i världen med vilken vi kan runda dessa processer. Peak-oil är här och nu var sig vi vill eller inte!

Och – det behövs ett förtydligande – det är inte som drivmedel eller energikälla som oljan först och främst gör sig gällande (vi kan ganska snabbt finna alternativa bränslen till bensin och eldningsolja), utan som ett fundamentalt råstoff i hela vår materiella civilisation. Tänk bara på allt som ett eller annat sätt är tillverkat på olja. Datorn som du läser den här texten ifrån, skrivbordsunderlägget, skrivaren, dina kläder, skor, möblerna, golvet, telefonen, matförpackningarna, kylskåpet, CD-skivorna, passerbrickan, usb-minnet… listan kan göras närmast oändligt lång. Vi skulle bokstavligen bli ganska avklädda utan olja.

/Einar