Den återuppståndne vildmannens blogg

Det må vara att han hädat Gud och Jesus; jag är ingen teolog och kan inte döma om sådana saker. Det må vara att Lars har tjuvåkt på tåg, utan att betala. Det är inte bra! Och det må vara att han stulit en och annan bok och någon grönsak! Det är heller inte bra. Kanske har han också skrämt en och annan människa, och klottrat ”Jesus 11-11-2011” på några husväggar, och släppt ett 100-tal boskapsdjur och hundar fria.

För detta ber nu Lars offentligt om förlåtelse. Det hedrar honom. Också våndas han för att han nu skall hamna i helvetet, i synnerhet för hädelsen av Gud och Jesus.

Även om jag personligen med skärpa tar avstånd från såväl tjuveri och hädelse har jag svårt att se proportionerna.

Här har vi företagsledare, politiker och andra maktpersoner som dagligen stjäl ansenliga summar från folket. Och det handlar det inte om några futtiga 100-tals kronor för någon bok, utan om miljontals och åter miljontals kronor. Tänk om man en dag skulle få höra dessa stor-skurkar gå ut och offentligen be om förlåtelse. Detta hade varit något!

Men Lars! Ja, ställ hans småtjuverier och hyss i relation till allt det han har delat med sig av sig själv.

Jag kan bara tala för mig själv. Andra får här gärna på bloggen stämma in i vad jag säger eller säga emot.

Här kommer min bekännelse: För mig ha vildmannen varit en ljusgnista, ett utropstecken, en gränsvarelse, som inte bara genom ord utan – vilket vägar mångt mycket tyngre – genom handling och liv (se där Jesu efterföljd) visat på fel i vårt leverne och vilket är ännu viktigare visat på att det finns alternativ. Ja, Lars har fått mig att tänka efter. Är det värt att i arbetade tid att köpa den och den saken? Vad kan jag, när jag tänker till välja bort? Behöver jag en ny telefon? En ny teve? En ny cykel? En ny kamera? Behöver jag en större lägenhet? Kan jag dela min lägenhet med någon annan, till exempel en bostadslös student? Behöver jag överhuvudtaget en lägenhet, eller räcker det med en varm sovsäck och en jordhåla? Kan jag nöja mig med de här gamla kläderna? Behöver jag den och den saken? Kanske är det så att alla de här sakerna som jag samlar på mig inte underlättar mitt liv utan bara fängslar mig och gör mig olyckligare, och hindrar mig från det verkliga livet. Kanske kan det tyckas som triviala sanningar, som vi alla kan läsa oss till i vår konfirmationsbibel, men kanske det också är så att det behövs vildmän och levande utropstecken, för att vi skall inse dessa sanningar.

Vi har allt för få gränsvarelser här i västerlandet, vilket jag tidigare här på denna blogg påpekat. Sådana som Lars verkar i en tradition av israeliska ökenprofeter, pelarhelgon, indiska fakirer, och heliga dårar.

Därutöver har hans blogg varit ett andningshål för mig i en för övrigt ganska prosaisk tillvaro som löneslav. Där, på hans blogg, har jag dagligen och ibland timligen kunnat följa hans funderingar och äventyr som fri vagabond, såväl i den fysiska världen som i tankens värld. Lars har gjort det som alla vi andra bara tänker men aldrig vågar utföra. Släppt greppet, totalt avsvurit sig alla ägodelar och sociala band och tagit språnget ut på 70 famnars djup. Men var det inte det Jesus krävde av sina lärjungar. Lämnade de inte både ägodelar och familj bakom sig för att följa Mästaren. Om Lars Larsen må dömas, så må också Jesus med honom dömas.

/Einar