Den återuppståndne vildmannens blogg

Jag förhåller mig nog minst lika skeptisk till dessa historier om 'aliens', som alla dessa historier om vem som har varit vem i ett tidigare liv. Som tonåring var jag helt övertygad om att det fanns utomjordingar. Men med tiden har jag blivit allt mer skeptisk. Idag tyder allt mer på att vi är ensamma i detta enorma universum. Om det hade funnits högstående civilisationer så hade vi för länge sedan fångat upp deras radiokommunikation. Ja, universum hade formligen flödat av radiokommunikation. Men så är inte fallet! Observera att innan vi uppfann förmågan att sända radio, så hade universum funnits i över 10 miljarder år! Vår sol har bara existerat halva den tiden. Det har sålunda funnits lågt räknat 100-miljontals år  tillhanda för andra tidigare civilisationer att utveckla radiokommunikation, och också fysisk förflyttning genom rymden. Hela universum borde alltså vara fullt av radiovågor och rymdskrot, men ingenting av detta har vi kunnat registrera.

Men just detta förhållande att vi förmodligen är ensamma i detta hiskeliga ogripbara universum, stämmer till eftertanke. Detta förhållande är egentligen mycket mer fantastiskt än det motsatta, att vi inte är ensamma. Kanske är vi trots allt lite mer underbara, unika och gudomliga än den evolutionära darwinistiska biologin vill tillerkänna oss. Men vad har egentligen tänkts kring detta?

Du Lars, är ju duktig på att snappa upp tänkande kring aliens och UFOs på internet. Men det borde rimligen också finnas massor skrivet och tänkt kring det fantastiska faktum att vi är ensamma i universum. Vad har du funnit där?

För mig inger detta faktum att vi är ensamma i universum en aning av ett stort mysterium. Att detta enorma universum är skapat för oss alena! Ända sedan renässansen har vår jord och vi människor fått erfara en ständig degregering; från att ha varit universums centrum till att kretsa kring detta centrums centralkropp, Solen, till att kretsa kring en av många stjärnor, till att vara en liten planet kretsande kring en liten obetydlig stjärna i en högst ordinär galax bland miljoner andra galaxer.

Men nu sker det motsatta!

Vill föresten passa på att rekommendera författaren och astronomen Peter Nilsons (hans efternamnet med ett ”s”) tänkvärda författarskap kring dessa frågor. Börja med romanen Arken.

/Einar